Onsdagen var sannolikt en av de mest dramatiska dagarna i svensk politisk historia. Magdalena Andersson valdes till Sveriges första kvinnliga statsminister, Centern bestämde sig för att lägga ner sina röster i budgetomröstningen vilket ledde till att M+KD+SD-budgeten fick majoritet vilket i sin tur ledde till att Miljöpartiet lämnade regeringen och att Magdalena Andersson avgick innan hon hade hunnit tillträda (men kommer med allra största sannolikhet bli vald igen på måndag).

När C valde att släppa fram M+KD+SD-budgeten valde de också att släppa fram en budget som sänker bensinpriset mitt i en klimatkris och där stora summor läggs på saker som övervakningskameror och att utöka platserna på Migrationsverkets förvar. Man väljer också att släppa fram en budget som har förhandlats fram med SD. Jag kan förstå att det finns delar i den blåbruna budgeten som C föredrar framför regeringens, till exempel att man tar bort regeringens förslag om skydd av den fjällnära skogen. Jag kan också förstå att de vill markera mot att S har förhandlat med V. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att C, som under lång tid har svurit på att inte ge SD något inflytande, nu ändå gör just detta, genom att lägga sig platt i budgetomröstningen.

Miljöpartiet gör nu det som de skulle ha gjort för exakt sex år sedan – de lämnar regeringen. Jag tror att det är helt rätt, både ur moralisk och strategisk synvinkel. Även om det inte är deras eget förslag finns det inget som säger att de ska behöva finna sig i att genomföra en politik som till delar går emot det de tror på. Men samtidigt är det ändå lite svårt att förstå varför man gör det nu när man tidigare har klamrat sig fast vid regeringsmakten till varje pris. Det har funnits gott om skäl för MP att lämna tidigare, migrationspolitiken inte minst, men också många andra kostsamma uppgörelser.

Jag hoppas att MP nu ägnar tiden fram till valet åt att bli ideologiskt tydligare, att de återigen vågar tala högt om sådant som de har sopat under mattan för att framstå som regeringsdugliga, som till exempel basinkomst och kortare arbetstid. Samtidigt ska man nog inte ha för höga förhoppningar på det, dels eftersom Per Bolund och Märta Stenevi knappast har utmärkt sig för att vara särskilt radikala, dels för att de förmodligen kommer vilja regera med S igen efter nästa val och inte vill säga saker som skrämmer bort sossarna.

Det som på ett sätt känns mest skrämmande i allt det här är att det blåbruna blocket mer och mer framstår som ett välorganiserat lag, medan sprickorna i det rödgröna blocket just nu är extremt stora. Skrämmande eftersom det bäddar för en blåbrun valvinst nästa år, men egentligen borde det inte vara ett så stort problem. När olika partier med helt olika ideologier och ingångar ska försöka enas blir det svåra förhandlingar och konflikter – allt annat vore konstigt.

Medias starka fokus på att partier måste hålla ihop och i princip tycka lika om allt för att kunna vara ”regeringsdugliga” har nog gjort att den bilden också har satt sig hos folk i allmänhet. Den senaste mandatperioden har av vissa beskrivits som kaotisk och händelseutvecklingen på onsdagen har kallats för en politisk cirkus. Men kanske är det vi ser nu med partier som drar åt olika håll, som försöker jämka sig men som också sätter gränser när det går för långt, i själva verket ett prov på en högst vital demokrati.