Glöd · Ledare

Att tycka olika är bra för demokratin

Onsdagen var sannolikt en av de mest dramatiska dagarna i svensk politisk historia. Magdalena Andersson valdes till Sveriges första kvinnliga statsminister, Centern bestämde sig för att lägga ner sina röster i budgetomröstningen vilket ledde till att M+KD+SD-budgeten fick majoritet vilket i sin tur ledde till att Miljöpartiet lämnade regeringen och att Magdalena Andersson avgick innan hon hade hunnit tillträda (men kommer med allra största sannolikhet bli vald igen på måndag).

När C valde att släppa fram M+KD+SD-budgeten valde de också att släppa fram en budget som sänker bensinpriset mitt i en klimatkris och där stora summor läggs på saker som övervakningskameror och att utöka platserna på Migrationsverkets förvar. Man väljer också att släppa fram en budget som har förhandlats fram med SD. Jag kan förstå att det finns delar i den blåbruna budgeten som C föredrar framför regeringens, till exempel att man tar bort regeringens förslag om skydd av den fjällnära skogen. Jag kan också förstå att de vill markera mot att S har förhandlat med V. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att C, som under lång tid har svurit på att inte ge SD något inflytande, nu ändå gör just detta, genom att lägga sig platt i budgetomröstningen.

Miljöpartiet gör nu det som de skulle ha gjort för exakt sex år sedan – de lämnar regeringen. Jag tror att det är helt rätt, både ur moralisk och strategisk synvinkel. Även om det inte är deras eget förslag finns det inget som säger att de ska behöva finna sig i att genomföra en politik som till delar går emot det de tror på. Men samtidigt är det ändå lite svårt att förstå varför man gör det nu när man tidigare har klamrat sig fast vid regeringsmakten till varje pris. Det har funnits gott om skäl för MP att lämna tidigare, migrationspolitiken inte minst, men också många andra kostsamma uppgörelser.

Jag hoppas att MP nu ägnar tiden fram till valet åt att bli ideologiskt tydligare, att de återigen vågar tala högt om sådant som de har sopat under mattan för att framstå som regeringsdugliga, som till exempel basinkomst och kortare arbetstid. Samtidigt ska man nog inte ha för höga förhoppningar på det, dels eftersom Per Bolund och Märta Stenevi knappast har utmärkt sig för att vara särskilt radikala, dels för att de förmodligen kommer vilja regera med S igen efter nästa val och inte vill säga saker som skrämmer bort sossarna.

Det som på ett sätt känns mest skrämmande i allt det här är att det blåbruna blocket mer och mer framstår som ett välorganiserat lag, medan sprickorna i det rödgröna blocket just nu är extremt stora. Skrämmande eftersom det bäddar för en blåbrun valvinst nästa år, men egentligen borde det inte vara ett så stort problem. När olika partier med helt olika ideologier och ingångar ska försöka enas blir det svåra förhandlingar och konflikter – allt annat vore konstigt.

Medias starka fokus på att partier måste hålla ihop och i princip tycka lika om allt för att kunna vara ”regeringsdugliga” har nog gjort att den bilden också har satt sig hos folk i allmänhet. Den senaste mandatperioden har av vissa beskrivits som kaotisk och händelseutvecklingen på onsdagen har kallats för en politisk cirkus. Men kanske är det vi ser nu med partier som drar åt olika håll, som försöker jämka sig men som också sätter gränser när det går för långt, i själva verket ett prov på en högst vital demokrati.

MP:s för en gångs skull rakryggade hållning.

Talmannen Andreas Norléns pinsamma utspel mot Miljöpartiet.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.