Johan Croneman på DN är arg. Johan Croneman är i och för sig nästan alltid arg, men de senaste veckorna har han, som så många andra, retat upp sig på Carina Bergfeldt och hennes insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bakgrunden, om någon mot förmodan har missat det, är att Bergfeldt startade en insamling på sitt Instagramkonto till förmån för Sak och för att barn i Afghanistan ska få gå i skola. Eftersom Bergfeldt också är journalist på SVT och som sådan ska förhålla sig opartisk var många snabbt ute med att kritisera henne, tilltaget ledde också till att hon har stoppats från att rapportera om Afghanistan eller om bistånd och hon har även varit ute och pudlat i radioprogrammet Medierna.

I fredags gjorde SVT:s satirprogram Svenska Nyheter ett inslag där de drev med SVT:s krav på balans och opartiskhet och skojade om att de hade startat en insamling till talibanerna som motvikt till Bergfeldts snedsteg. En ganska klockren satir, men Croneman var måttligt road. I hans ögon är SVT:s policy om neutralitet så viktig att man inte ens får skämta om den. Hans ilska mot Bergfeldt saknar alla proportioner och eftersom hon redan har bett om ursäkt och sagt att det var ett felsteg är det oklart vad mer han vill se.

Man kan ha olika syn på public services krav på att alla deras journalister aldrig ska få ta ställning för något, eller i alla fall inte visa det öppet. I mina ögon är det ett orimligt krav, men även om man ställer sig bakom det kravet är det ganska lätt att se att det råder olika måttstockar. För hur är det till exempel med alla insamlingsgalor till förmån för Världens barn eller Musikhjälpen som varje år samlar in tiotals miljoner till välgörande ändamål? Där är det tydligen helt okej att ta ställning för specifika syften.

Man kanske kan invända att dessa insamlingar inte sker till någon specifik organisation utan till public services egna stiftelse Radiohjälpen. Men eftersom Radiohjälpen inte bedriver någon egen hjälpverksamhet så hamnar pengarna förstås i slutändan hos enskilda organisationer, i många fall oklart vilka. Är det inte i så fall bättre att, som i Bergfeldts fall, vara öppen med vilken organisation man stöttar?

Jag förstår att det för Croneman och många andra som kritiserar Bergfeldt är viktigt att slå fast journalistiska principer. Hur hade det sett ut om Bergfeldt istället för Sak hade samlat in pengar till någon mer kontroversiell organisation eller till ett politiskt parti? Men kanske måste vi våga prata inte bara om principerna utan också om konsekvenserna av agerandet. Som en offentlig person har Carina Bergfeldt en stor följarskara. På kort tid lyckades hon samla in en miljon kronor till flickor i Afghanistan. Hennes agerande här ledde alltså inte bara till att hon blev av med uppdragen att bevaka Afghanistan och biståndsfrågor utan också till att många flickor som vuxit upp i fattigdom i ett land där kvinnor är fråntagna i princip alla rättigheter nu kan få en chans till en bättre framtid. Jag hoppas och tror att hon tycker att det var värt det.