Johan Croneman på DN är arg. Johan Croneman är i och för sig nästan alltid arg, men de senaste veckorna har han, som så många andra, retat upp sig på Carina Bergfeldt och hennes insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bakgrunden, om någon mot förmodan har missat det, är att Bergfeldt startade en insamling på sitt Instagramkonto till förmån för Sak och för att barn i Afghanistan ska få gå i skola. Eftersom Bergfeldt också är journalist på SVT och som sådan ska förhålla sig opartisk var många snabbt ute med att kritisera henne, tilltaget ledde också till att hon har stoppats från att rapportera om Afghanistan eller om bistånd och hon har även varit ute och pudlat i radioprogrammet Medierna.

I fredags gjorde SVT:s satirprogram Svenska Nyheter ett inslag där de drev med SVT:s krav på balans och opartiskhet och skojade om att de hade startat en insamling till talibanerna som motvikt till Bergfeldts snedsteg. En ganska klockren satir, men Croneman var måttligt road. I hans ögon är SVT:s policy om neutralitet så viktig att man inte ens får skämta om den. Hans ilska mot Bergfeldt saknar alla proportioner och eftersom hon redan har bett om ursäkt och sagt att det var ett felsteg är det oklart vad mer han vill se.

Man kan ha olika syn på public services krav på att alla deras journalister aldrig ska få ta ställning för något, eller i alla fall inte visa det öppet. I mina ögon är det ett orimligt krav, men även om man ställer sig bakom det kravet är det ganska lätt att se att det råder olika måttstockar. För hur är det till exempel med alla insamlingsgalor till förmån för Världens barn eller Musikhjälpen som varje år samlar in tiotals miljoner till välgörande ändamål? Där är det tydligen helt okej att ta ställning för specifika syften.

Man kanske kan invända att dessa insamlingar inte sker till någon specifik organisation utan till public services egna stiftelse Radiohjälpen. Men eftersom Radiohjälpen inte bedriver någon egen hjälpverksamhet så hamnar pengarna förstås i slutändan hos enskilda organisationer, i många fall oklart vilka. Är det inte i så fall bättre att, som i Bergfeldts fall, vara öppen med vilken organisation man stöttar?

Jag förstår att det för Croneman och många andra som kritiserar Bergfeldt är viktigt att slå fast journalistiska principer. Hur hade det sett ut om Bergfeldt istället för Sak hade samlat in pengar till någon mer kontroversiell organisation eller till ett politiskt parti? Men kanske måste vi våga prata inte bara om principerna utan också om konsekvenserna av agerandet. Som en offentlig person har Carina Bergfeldt en stor följarskara. På kort tid lyckades hon samla in en miljon kronor till flickor i Afghanistan. Hennes agerande här ledde alltså inte bara till att hon blev av med uppdragen att bevaka Afghanistan och biståndsfrågor utan också till att många flickor som vuxit upp i fattigdom i ett land där kvinnor är fråntagna i princip alla rättigheter nu kan få en chans till en bättre framtid. Jag hoppas och tror att hon tycker att det var värt det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.