Lite i skymundan av regeringskrisen har vi fått en ny migrationslagstiftning i Sverige. Med tanke på hur omskrivna många av förslagen har varit tidigare är det lite märkligt hur tyst det har varit i media nu när de till slut klubbades igenom i riksdagen. 

Även om förslagen har varit kända ett bra tag så är det ändå ett systemskifte som sker nu. Den nya lagstiftningen innebär bland annat att uppehållstillstånd som huvudregel blir tidsbegränsade och att det måste finnas anhöriga som kan försörja dem för att familjemedlemmar ska kunna återförenas. Som såväl Amnesty som FARR konstaterar så innebär det här att Sverige placerar sig på EU:s lägstanivå. Vi är alltså inte mycket bättre på migrationsområdet än andra EU-länder som vi gärna pekar finger åt, som Ungern eller Polen. 

”Konsekvenserna”, skriver Amnesty, ”blir att drabbade får svårare att fokusera på integration; svårare att bli en del av det svenska samhället och att ta till sig och lära sig det svenska språket samt komma in på arbetsmarknaden. De flyktingar som lider av trauma riskerar att inte att få nödvändig behandling, eller att inte kunna ta den till sig.” 

Det är värt att stanna upp vid detta ett tag. Inte för att jag tycker att det är möjligheten för flyktingar att ta sig in på arbetsmarknaden som bör vara vägledande när vi beslutar om vilka som ska få stanna. Men det är ändå intressant eftersom det är just integrationssvårigheterna – kort sagt att migranter inte får jobb och inte lär sig svenska tillräckligt bra och därigenom hamnar i så kallat utanförskap – som så gott som samtliga partier beskriver som det stora problemet i dag. Men trots detta gör man det nu alltså ännu svårare. Det är väldigt svårt att förstå den logiken.  

Det hade förstås kunnat bli ännu värre. Många av de förslag som låg på bordet i den migrationspolitiska kommittén förra sommaren var verkligen hårresande. De mesta av de ändringsförslag som Socialförsäkringsutskottet kom med, och som i många delar gick i en än mer restriktiv riktning än regeringens förslag, röstades också ned av riksdagen. Och det finns delar i propositionen som är bra, exempelvis den humanitära skyddsgrunden för barn och för vissa vuxna. Vilken faktiskt påverkan detta kommer att få återstår dock att se. Lyssnar man till ledande miljöpartister så beskrivs det som en stor seger och en räddning för många av de ensamkommande som kom till Sverige under hösten 2015, migrationsminister Morgan Johansson menar dock att det bara kommer att påverka ett fåtal fall. Som helhet betraktat går det hur som helst inte att säga annat än att den nya utlänningslagen, som kommer att träda i kraft den 20 juli, är ett stort steg bakåt för asylrätten. 

Det är inte heller bara i Sverige utan i så gott som hela Europa som migrationspolitiken fortsätter att gå i en allt restriktivare riktning. Samtidigt som detta kommer Amnesty med en ny rapport om att myndigheterna i Grekland använder olagliga ”push backs” för att tvinga flyktingar tillbaka till Grekland. Många flyktingar vittnar om att de har blivit slagna och sparkade eller utsatta för förnedrande kroppsvisiteringar.

I Danmark beslutade nyligen Folketinget att flytta hela sin asylprocess till länder i Afrika. Motiveringen har varit att flyktingar inte ska behöva ta hjälp av smugglare, men det håller inte eftersom flyktingarna ändå först måste ta sig hela vägen till Danmark för att ansöka om asyl – först därefter skickas de till de afrikanska länderna. Inte ens om de får asyl kommer de få bosätta sig i Danmark utan ska istället integreras i det afrikanska landet eller placeras i ett av FN:s flyktingläger.

I dagarna hålls ett EU-toppmöte där migrationen är en av punkterna på dagordningen, men väldigt lite talar för att länderna kommer att komma överens. Och gör de det talar ännu mindre för att vi kommer få en generösare lagstiftning. 

Redan i slutet av 90-talet talades det om hur EU slöt sig mot omvärlden som ett ”Fort Europa”. Men frågan är om murarna någonsin har varit så höga och så taggtrådsbefästa som de är i dag. I detta läge hade det verkligen behövts att något land hade ställt sig upp och sagt: ”Vi ställer inte upp på detta, vi kommer göra allt vi kan för att ge människor ett värdigt mottagande och rätt till skydd för alla som behöver det”. Tisdagens beslut i riksdagen visar dock med all tydlighet att Sverige inte vill vara det landet. Det är väldigt sorgligt.