Lite i skymundan av regeringskrisen har vi fått en ny migrationslagstiftning i Sverige. Med tanke på hur omskrivna många av förslagen har varit tidigare är det lite märkligt hur tyst det har varit i media nu när de till slut klubbades igenom i riksdagen. 

Även om förslagen har varit kända ett bra tag så är det ändå ett systemskifte som sker nu. Den nya lagstiftningen innebär bland annat att uppehållstillstånd som huvudregel blir tidsbegränsade och att det måste finnas anhöriga som kan försörja dem för att familjemedlemmar ska kunna återförenas. Som såväl Amnesty som FARR konstaterar så innebär det här att Sverige placerar sig på EU:s lägstanivå. Vi är alltså inte mycket bättre på migrationsområdet än andra EU-länder som vi gärna pekar finger åt, som Ungern eller Polen. 

”Konsekvenserna”, skriver Amnesty, ”blir att drabbade får svårare att fokusera på integration; svårare att bli en del av det svenska samhället och att ta till sig och lära sig det svenska språket samt komma in på arbetsmarknaden. De flyktingar som lider av trauma riskerar att inte att få nödvändig behandling, eller att inte kunna ta den till sig.” 

Det är värt att stanna upp vid detta ett tag. Inte för att jag tycker att det är möjligheten för flyktingar att ta sig in på arbetsmarknaden som bör vara vägledande när vi beslutar om vilka som ska få stanna. Men det är ändå intressant eftersom det är just integrationssvårigheterna – kort sagt att migranter inte får jobb och inte lär sig svenska tillräckligt bra och därigenom hamnar i så kallat utanförskap – som så gott som samtliga partier beskriver som det stora problemet i dag. Men trots detta gör man det nu alltså ännu svårare. Det är väldigt svårt att förstå den logiken.  

Det hade förstås kunnat bli ännu värre. Många av de förslag som låg på bordet i den migrationspolitiska kommittén förra sommaren var verkligen hårresande. De mesta av de ändringsförslag som Socialförsäkringsutskottet kom med, och som i många delar gick i en än mer restriktiv riktning än regeringens förslag, röstades också ned av riksdagen. Och det finns delar i propositionen som är bra, exempelvis den humanitära skyddsgrunden för barn och för vissa vuxna. Vilken faktiskt påverkan detta kommer att få återstår dock att se. Lyssnar man till ledande miljöpartister så beskrivs det som en stor seger och en räddning för många av de ensamkommande som kom till Sverige under hösten 2015, migrationsminister Morgan Johansson menar dock att det bara kommer att påverka ett fåtal fall. Som helhet betraktat går det hur som helst inte att säga annat än att den nya utlänningslagen, som kommer att träda i kraft den 20 juli, är ett stort steg bakåt för asylrätten. 

Det är inte heller bara i Sverige utan i så gott som hela Europa som migrationspolitiken fortsätter att gå i en allt restriktivare riktning. Samtidigt som detta kommer Amnesty med en ny rapport om att myndigheterna i Grekland använder olagliga ”push backs” för att tvinga flyktingar tillbaka till Grekland. Många flyktingar vittnar om att de har blivit slagna och sparkade eller utsatta för förnedrande kroppsvisiteringar.

I Danmark beslutade nyligen Folketinget att flytta hela sin asylprocess till länder i Afrika. Motiveringen har varit att flyktingar inte ska behöva ta hjälp av smugglare, men det håller inte eftersom flyktingarna ändå först måste ta sig hela vägen till Danmark för att ansöka om asyl – först därefter skickas de till de afrikanska länderna. Inte ens om de får asyl kommer de få bosätta sig i Danmark utan ska istället integreras i det afrikanska landet eller placeras i ett av FN:s flyktingläger.

I dagarna hålls ett EU-toppmöte där migrationen är en av punkterna på dagordningen, men väldigt lite talar för att länderna kommer att komma överens. Och gör de det talar ännu mindre för att vi kommer få en generösare lagstiftning. 

Redan i slutet av 90-talet talades det om hur EU slöt sig mot omvärlden som ett ”Fort Europa”. Men frågan är om murarna någonsin har varit så höga och så taggtrådsbefästa som de är i dag. I detta läge hade det verkligen behövts att något land hade ställt sig upp och sagt: ”Vi ställer inte upp på detta, vi kommer göra allt vi kan för att ge människor ett värdigt mottagande och rätt till skydd för alla som behöver det”. Tisdagens beslut i riksdagen visar dock med all tydlighet att Sverige inte vill vara det landet. Det är väldigt sorgligt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.