När vaccinationsprogrammet mot covid-19 nu rullas ut i mellandagarna, och de flesta enligt rådande rekommendationer sitter tämligen alena på sina kamrar, är det inte speciellt underligt att just diskussioner och åsikter kring vaccin flödar mer än vanligt på våra digitala mötesplatser. Kanske speciellt också nu i kölvattnet på Dokument Inifråns serie Vaccinkrigarna, som kom ut på SVT nu i december.

I dokumentären var det som slog mig mest – förutom den mycket uttalade agendan kring hur man skapar fler vaccinmotståndare genom psykologiska strategier – att antivaccinrörelsen i grund och botten har en väldigt fin syn på människan. De bryr sig om den personliga historien, den upplevda verklighet som människor som gått igenom trauman av olika slag känner. De visar empati, de tröstar, de erbjuder något konkret att lägga ifrån sig sorgen på. Det är förståeligt att människor dras till det, och kanske speciellt kvinnor som i högre grad än män får sina symptom och sjukdomar nedvärderade eller rakt av ignorerade av sjukvården.

P3 Dystopias avsnitt om konspirationsteorier från juni i år gör ett utmärkt arbete med att visa hur människor hade trott mindre på konspirationsteorier om det inte var för att världen de facto är korrupt, att konspirationer faktiskt existerat förr och med all sannolikhet existerar även nu. Att jorden är platt och att det bor ödlemänniskor som lever på blodet från satanistiskt ritualmördade barn under ett museum i USA är kanske inte det som ligger närmast till hands att börja tro på helt plötsligt, men det är heller inte där man startar.

Man startar i den verkliga korrupta världen, och som en vän till mig så målande beskrev det: När ett av korten i korthuset fallit, så faller alltihop, då finns det plötsligt inga sanningar alls kvar att kunna lita på längre. Då blir det lika möjligt att ifrågasätta om det egentligen inte är NASA och judarna i maskopi som styr världen, som det är möjligt att ifrågasätta om månlandningen verkligen ägde rum när den hävdas ha gjort det.

Gradskillnaderna i osannolikhet blir liksom upplösta. Det spelar ingen roll om det är sant, för det kan lika väl vara det, för någon har redan ljugit om en sak, varför skulle de inte ljuga om detta?

Och det är samma sak med vaccinmotståndet. Varför ska en person som själv har, eller har en närstående som har, eller kanske bara har hört om någon som blivit dåligt behandlad av vården, som fått sina symptom bortviftade, som behövts slåss för sin rätt till vård och fått veta att de bara inbillar sig saker, lita på läkare som säger att vaccinet är helt ofarligt? Tilliten är redan förstörd. Jag tänker på bebisen i Tyskland som helt i onödan dog av mässling för några år sedan, och på de 83 personer på Samoa som blev sjuka och dog i samma sjukdom, efter att två barn dött på grund av att vaccin blandats ihop med andra läkemedel. 

Det är oerhört synd när människor inte vågar lita på vaccin, och konsekvenserna kan bli ödesdigra. Men det är samtidigt fullt förståeligt och en mänsklig reaktion. För att komma till bukt med misstron mot auktoriteter behöver vi sträva efter ett öppet, ärligt och medmänskligt samhälle, utan korruption.

I tisdags morse rapporterade SVT om att människor nu fått allergiska reaktioner mot vaccinet. Dock verkar det bara vara människor som redan gjort det som många vaccinmotståndare ställer sig skeptiska till som drabbas, nämligen de som injicerat “främmande ämnen” i kroppen i form av fillers. Vi får väl se hur det påverkar konspirationsdiskursen. Förmodligen inte positivt, men det är åtminstone positivt att media tar ansvar för att rapportera om både positiva och negativa aspekter. Ärligheten måste ju starta någonstans.