När vaccinationsprogrammet mot covid-19 nu rullas ut i mellandagarna, och de flesta enligt rådande rekommendationer sitter tämligen alena på sina kamrar, är det inte speciellt underligt att just diskussioner och åsikter kring vaccin flödar mer än vanligt på våra digitala mötesplatser. Kanske speciellt också nu i kölvattnet på Dokument Inifråns serie Vaccinkrigarna, som kom ut på SVT nu i december.

I dokumentären var det som slog mig mest – förutom den mycket uttalade agendan kring hur man skapar fler vaccinmotståndare genom psykologiska strategier – att antivaccinrörelsen i grund och botten har en väldigt fin syn på människan. De bryr sig om den personliga historien, den upplevda verklighet som människor som gått igenom trauman av olika slag känner. De visar empati, de tröstar, de erbjuder något konkret att lägga ifrån sig sorgen på. Det är förståeligt att människor dras till det, och kanske speciellt kvinnor som i högre grad än män får sina symptom och sjukdomar nedvärderade eller rakt av ignorerade av sjukvården.

P3 Dystopias avsnitt om konspirationsteorier från juni i år gör ett utmärkt arbete med att visa hur människor hade trott mindre på konspirationsteorier om det inte var för att världen de facto är korrupt, att konspirationer faktiskt existerat förr och med all sannolikhet existerar även nu. Att jorden är platt och att det bor ödlemänniskor som lever på blodet från satanistiskt ritualmördade barn under ett museum i USA är kanske inte det som ligger närmast till hands att börja tro på helt plötsligt, men det är heller inte där man startar.

Man startar i den verkliga korrupta världen, och som en vän till mig så målande beskrev det: När ett av korten i korthuset fallit, så faller alltihop, då finns det plötsligt inga sanningar alls kvar att kunna lita på längre. Då blir det lika möjligt att ifrågasätta om det egentligen inte är NASA och judarna i maskopi som styr världen, som det är möjligt att ifrågasätta om månlandningen verkligen ägde rum när den hävdas ha gjort det.

Gradskillnaderna i osannolikhet blir liksom upplösta. Det spelar ingen roll om det är sant, för det kan lika väl vara det, för någon har redan ljugit om en sak, varför skulle de inte ljuga om detta?

Och det är samma sak med vaccinmotståndet. Varför ska en person som själv har, eller har en närstående som har, eller kanske bara har hört om någon som blivit dåligt behandlad av vården, som fått sina symptom bortviftade, som behövts slåss för sin rätt till vård och fått veta att de bara inbillar sig saker, lita på läkare som säger att vaccinet är helt ofarligt? Tilliten är redan förstörd. Jag tänker på bebisen i Tyskland som helt i onödan dog av mässling för några år sedan, och på de 83 personer på Samoa som blev sjuka och dog i samma sjukdom, efter att två barn dött på grund av att vaccin blandats ihop med andra läkemedel. 

Det är oerhört synd när människor inte vågar lita på vaccin, och konsekvenserna kan bli ödesdigra. Men det är samtidigt fullt förståeligt och en mänsklig reaktion. För att komma till bukt med misstron mot auktoriteter behöver vi sträva efter ett öppet, ärligt och medmänskligt samhälle, utan korruption.

I tisdags morse rapporterade SVT om att människor nu fått allergiska reaktioner mot vaccinet. Dock verkar det bara vara människor som redan gjort det som många vaccinmotståndare ställer sig skeptiska till som drabbas, nämligen de som injicerat “främmande ämnen” i kroppen i form av fillers. Vi får väl se hur det påverkar konspirationsdiskursen. Förmodligen inte positivt, men det är åtminstone positivt att media tar ansvar för att rapportera om både positiva och negativa aspekter. Ärligheten måste ju starta någonstans.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.