De senaste veckorna har matpriserna diskuterats överallt och förra veckan anordnades en bojkott mot ”matjättarna” – det vill säga Ica, Coop och Axfood – som äger nästan hela matmarknaden i Sverige.
Det är lätt att förstå upprördheten. Samtidigt som många kämpar med att få ekonomin att gå runt varje månad så gjorde till exempel Ica-koncernen en vinst på 5,3 miljarder före skatt under 2024. Även många enskilda butiker, som till exempel Ica-Maxi butikerna, går väldigt bra, samtidigt som det finns en del mindre butiker som kan ha svårt att gå runt.
De höga matpriserna är, även om det ibland kan låta som det i debatten, inget unikt svenskt fenomen. Jämför vi med övriga Europa ser prisökningarna ungefär likadana ut. Det tyder på att prisökningarna inte främst beror på att de svenska matkoncernerna tar ut mycket mer i vinst än matkedjor i andra länder. Det som framför allt har drivit upp matpriserna är snarare andra faktorer som sämre skördar, en orolig omvärld (kriget i Ukraina har till exempel haft stor påverkan på spannmålspriserna), stigande energipriser och hög inflation. Man skulle för all del kunna tycka att matjättarna borde kunna kompensera för detta genom att avstå från vinstuttag under en period, men det är knappast unikt för matmarknaden att stora företag vill göra vinst, om man säger så.
Det största problemet är kanske inte heller matpriserna i sig. Att producera bra råvaror på ett miljövänligt sätt kostar pengar. En jämförelse över tid visar också att vi i dag lägger betydligt mindre pengar på mat än vi gjorde förr. 1952 var till exempel livsmedelsutgifterna 33 procent av de totala utgifterna för ett svenskt genomsnittshushåll. I dag är det 13 procent. I stället lägger vi våra pengar på andra saker, där framför allt boendet är det som har ökat mest.
Oavsett det finns det en del i samhället som har väldigt lite pengar och svårt att köpa bra mat. Men det bästa sättet att kompensera för det är kanske inte att kräva att matpriserna ska sänkas utan att höja försörjningsstödet och bidragen för dem som tjänar minst (eller införa en basinkomst på en rimlig nivå). Samtidigt borde vi också försöka se till att en större andel av den kostnad som vi lägger på maten går till dem som faktiskt producerar maten, och inte till mellanleden – det vill säga grossister och butiksägare. I dag får bönderna ungefär 9 öre av varje krona vi konsumerar, medan ungefär 26 öre går till industrin och 34 till handeln. Böndernas andel har dessutom halverats sedan 1995.
Ett bra sätt att göra det på är att handla direkt från dem som producerar maten, till exempel på Reko-ringar, Bondens marknad, via andelsjordbruk eller i gårdsbutiker. Eller varför inte odla själv? På det sättet spar du både pengar och får samtidigt en starkare koppling till den mat som du lägger på tallriken.
Apropå odling så börjar många av de grödor som jag förodlar inomhus att gro nu.
Erdogans häktning av sin främste utmanare i presidentvalet.
