Jag sitter på Biograf Grand på inbjudan av Arena Opinion för att delta i ett panelsamtal efteråt om filmen De Oönskade och grips av en kuslig känsla av igenkänning. Inte för att jag någonsin besökt Parisförorter, utan för att den skildrade verkligheten känns alltför bekant, alltför nära vår egen.
I filmen möter vi invånarna i ett utsatt område i en Parisförort, där rykten om husrivningar väcker kampvilja och aktivism. Huvudkaraktären Haby kämpar mot politiker som inte bara är ointresserade av hennes område utan rentav vill tvångsförflytta invånarna och riva det för att skapa ett mer gentrifierat samhälle. Något jag ser hända i mitt Östberga i Stockholm.
Regissören Ladj Lys film om invånarna i ett nergånget lägenhetshus, som ska kastas ut eftersom huset ska rivas för att ge plats åt nya byggnader får en mörkare sida när man vet att hans egna familj själva kastades ut ur sitt hem när han var ung.
Fan, så jag vrider mig i biostolen.
Jag kan inte sluta tänka på en dokumentärfilm som fått mig att fundera i 20 år. Filmen som gjordes av den svensk-kurdiska journalisten Nur Tutal visades i SVT under tidigt 2000-tal och handlar om byggnaden där hon är uppvuxen i den omtalade Parisförorten La Courneuve, som myndigheterna senare demolerade. Hennes story och De Oönskade visar paralleller som sträcker sig över tid och Frankrikes geografiska gränser, ända till de svenska systematiskt eftersatta områdena.
En fransk film om segregation gör att jag ser vår egen svenska framtid speglas i den. Ingen kan ha missat svenska politikers besatthet av danska straff och hur våra statsråd blir helt till sig av lycka när de talar om hämndpolitik. I krönikören Tanvir Mansurs senaste text i Dagens Arena släpper han en truth bomb när han säger att det inte är integrationen som misslyckats, det är segregationen som lyckats. Så klart det är så.
Jag hoppas på fler filmer som skildrar svensk ojämlikhet. Men om vår statsminister Jimmie Åkesson och hans regering hade fått bestämma hade de misskrediterat de här filmerna som en testballong för att sedan se om de kan förbjuda dem, för så arbetar vår regering: De bekämpar uttrycken och symtomen, aldrig grundorsakerna.
Man får gratulera SD-regeringen för att framgångsrikt lyckas bygga högerpolitik bäst i samhället där välfärden monteras ner, och i ruinerna av de ekonomiska klyftorna syns en enda fiendebild: Den svage. I deras värld måste samhället tala med en röst när det kommer till invandrare och förorterna, men aldrig när det kommer till att arbeta för utjämnande investeringsstöd till förorter. Fråga fotbollsledaren Bojan Djordic som fortfarande väntar på Ulf Kristerssons 250 miljoner till idrottsföreningar i orten och som förmodligen också hört regeringen säga att vi har inte råd med varandra, samtidigt som de strösslar skattelättnader till direktörer och bidrag för köksrenoveringar och pooluppvärmningar.
