Glöd · Ledare

Stora förändringar måste börja nerifrån

Porträtt av ledarskibent Valdemar Möller, i bakgrunden bärs Greta Thunberg bort av polis.

Nyligen medverkade Greta Thunberg i SVT:s Aktuellt. Mot slutet av intervjun ombads hon kommentera något som IPCC:s ordförande Jim Skea sagt om att klimatalarmism kan skapa en känsla av hopplöshet, att det inte är någon mening med att göra något eftersom det redan är kört. 

”Hur viktigt är det för dig att förmedla hopp?” frågade SVT:s nyhetsankare. 

Greta Thunberg svarade med att säga att hopp för henne är något vi skapar genom aktiva handlingar och inte något vi ska vänta på att någon ska ge till oss. 

Alla som någon gång deltagit i en demonstration, en blockad eller bara i att skapa något tillsammans med andra kan förmodligen känna igen sig i Greta Thunbergs ord. Det är när vi går samman och gör något som vi tror på som den där hoppfulla känslan verkligen kan infinna sig. En känsla av att ingenting är omöjligt, att berg är till för att flyttas. 

Greta Thunberg har förmodligen under sina år som aktivist spridit mer hopp till människor än vad de flesta politiker kan skryta med, i synnerhet till de människor i tredje världen som i detta nu drabbas av klimatförändringarna. När hon för några år sedan sa att hon vill att vi ska agera som om vårt hus stod i lågor blev hon anklagad för att vara just alarmistisk. Det är inte konstigt att en del människor reagerar så. Politiker från höger till vänster har under lång tid invaggat oss i tron att klimatkrisen kommer att lösa sig, bara vi bygger lite fler elbilar och lite fler vindkraft- eller kärnkraftverk. Man kan säga att de har ägnat sig åt att sprida passivt hopp, istället för det aktiva hopp som Greta Thunberg är inne på. 

På andra områden – exempelvis kriminal- och migrationspolitiken – kan politikerna tillåta sig att vara väldigt svartsynta och alarmistiska, men inte när det gäller klimatpolitiken. Kanske för att de inser att om de skulle börja tala sanning om hur allvarligt läget är så skulle det också betyda att de skulle behöva ta fram åtgärder som skulle innebära stora livsstilsförändringar. 

Att känna panik och rädsla är ett tveeggat svärd. Det kan, som Jim Skea är inne på, leda till att vi blir deprimerade och handlingsförlamade. Men det kan också leda till en frustration som förhoppningsvis utmynnar i handling. Avgörande för vilken känsla som tar överhanden är det sammanhang vi har runt oss. Personer som är aktiva i en grupp eller förening tenderar att ha närmare till aktiva handlingar än de som är ensamma och som inte vet vart de ska vända sig med sin frustration. 

Just därför är civilsamhället så viktigt. Tidöpartiernas nedmontering av civilsamhället genom indragna eller sänkta bidrag skulle kunna ses som ett led i passiviseringen av medborgarna. Istället för att vi själva ska agera vill de att vi ska luta oss tillbaka och hoppas att politikerna ska lösa problemen åt oss. Hittills har dock de folkvalda politikerna visat sig totalt oförmögna att hantera klimatkrisen. 

Stora förändringar måste börja nerifrån. När vi går med i studiecirklar och pratar med andra växer insikten om vad som måste göras. Men lika viktigt som att läsa på är det att också inse att det som krävs av oss inte behöver vara så farligt. För att motverka klimatkrisen krävs det att många av oss förändrar vår livsstil radikalt. Vi behöver bland annat konsumera mindre, resa mindre med flyg och bil och äta mindre kött. Kort sagt behöver vi göra mindre av det som många upplever som roligt och som ger frihet och njutning. Men i gengäld kan vi ersätta det med andra roliga och njutningsfulla saker – det finns trots allt väldigt mycket roligt och njutningsfullt som går att göra som inte leder till några, eller i alla fall väldigt små, utsläpp. Att gå på skogspromenader, idrotta, läsa böcker eller äta god vegansk mat är bara några exempel.

Många människor är dock väldigt rädda för förändringar och det är därför som många politiker också är så ovilliga att prata om förändringar. Har man väl lyckats ta sig över en tröskel märker man dock ofta att det inte var så farligt och blir mer benägen att göra ytterligare förändringar. Politikerna skulle kunna hjälpa till att med varsam hand knuffa oss över den där tröskeln istället för att dra oss tillbaka – men det vågar man inte. 

Det är synd, för förändringarna kommer att komma, vare sig vi vill det eller inte. Det vi kan välja mellan är att genomföra dem nu, och på så sätt rädda en större del av planeten, eller att genomföra dem fem över tolv då allt är ännu mer akut och mycket redan är kört. 

Så istället för att vänta på att politiker ska fortsätta mata dig med falskt hopp – gör något själv! Delta i rörelser tillsammans med andra, eller testa att genomföra små förändringar i vardagen. Steg för steg kan den där känslan av hopplöshet ersättas av en känsla av att saker faktiskt går att förändra. Och vem vet, det kanske till och med kan vara roligt?