I en intervju med DN kommer den tidigare chefen för GP:s ledarredaktion och numera Kristdemokraternas kandidat till EU-parlamentet Alice Teodorescu Måwe plötsligt ut som en förespråkare för fri invandring. Eller ja, nästan i alla fall. Så här säger hon:
”Det är min grundläggande princip. I den bästa av världar skulle världen vara god. I den näst bästa av världar skulle alla få röra sig helt fritt.”
Realiteten sätter stopp, menar hon.
”Det system vi har i dag premierar den som kan betala en flyktingsmugglare. Ofta man, ofta ung, ofta frisk. Det tycker jag inte är solidariskt, när det finns kvinnor, barn, sjuka och svaga som inte får de här möjligheterna.”
I samma intervju säger hon att hon inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna, att de står för en syn på världen som hon inte delar. Båda de här sakerna kan tyckas lite märkliga för oss som har följt Teodorescu Måwe sedan 2015 och sett hur hon gång på gång har hamrat in samma budskap – att vi måste ha en mycket stramare invandring och att borgerligheten måste kunna samarbeta med SD. Tillsammans med några andra ledarskribenter var hon förmodligen den som mest krattade vägen för den marionettregering vi ser i dag som styrs av Jimmie Åkesson.
Så hur kommer det sig att hon säger det här nu? Alice Teodorescu Måwe ser sig själv som en realist. Medmänsklighet är fint i teorin, men det funkar inte i praktiken, typ. Men tänk om det gör det? Det finns ju egentligen ingenting som inte säger att vi både skulle kunna ta emot kvinnor, barn och sjuka och unga män (som kanske förvisso är friska, men som ändå kan ha all anledning att fly). Att ställa två grupper mot varandra, som hon gör här, är ju för övrigt SD:s paradgren – alltså det parti som hon säger sig inte ha något gemensamt med.
Kanske är det här också ett sätt för henne att övertyga de gamla kristdemokraterna, de som röstade på Alf Svensson och som fortfarande tycker att vi borde hjälpa människor på flykt, om att hon är god innerst inne. Det är hur som helst lite synd att hon inte får några följdfrågor på det här. Om hon nu verkligen tycker att målet borde vara en värld där människor får röra sig fritt – vad kan vi göra för att ta oss dit? Är det inte det som debatten borde handla om istället för att bara diskutera hur vi kan sätta ut så många hinder i vägen som möjligt?
Den flyktingpolitik som regeringen bedriver drabbar ju för övrigt inte bara unga män utan också de kvinnor, barn och sjuka som trots allt lyckats ta sig till Sverige. Men jag vill inte döma Alice Teodorescu Måwe för hårt, kanske menar hon verkligen allvar när hon säger att målet ska vara en värld där alla får röra sig fritt. I så fall är det förstås glädjande, men ord räcker inte långt om man inte också kan visa det i praktisk handling. Så välkommen ut på barrikaderna, Alice, tillsammans kan vi kämpa för en bättre värld.
