Glöd · Debatt

”Krig och överbefolkning orsakas av människans onda arv”

En stor grupp människor under paraplyer passerar ett övergångsställe.

Evolutionen har programmerat våra gener för krig och befolkningstillväxt, men diskussionen om överbefolkning saknas i den allmänna debatten. Det skriver Dag Lindgren, pensionerad genetikprofessor.

Grunden för utvecklingen av livet, arterna och människan är evolutionen. Sedan minst tre miljarder år drivs den av genetisk kod i cellernas DNA. Det är en enkel grundläggande mekanism som blint ”styr”: ”bli fler!!”; ”tillväx!!”. Ingen medveten vilja vid kontrollerna. Detta tar sig oerhört komplicerade och svårförståeliga uttryck. Det resulterar i underliga komplexa omvägar där meningslös slump är centralt för till synes helt osannolika kombinationer av samverkande ändringar. Arterna hålls i balans genom samspelet med andra arter och miljön. Arternas numerär begränsades också av de destruktiva effekterna evolutionen tagit för att sprida generna. Exempel är revirstrider och konkurrens att para sig med kamp eller teknik att imponera på partners som påfåglarnas långa svans.

Men begränsningarna i antal, ekologiskt utrymme och resursförbrukning gäller inte längre för människan som nu vida överskridit vad som är hållbart. För drygt tiotusen år sedan tillväxte Homo sapiens dominans i accelererande takt och är nu nästan total. Exempel: av den sammanlagda vikten av landlevande däggdjur är 60 % husdjur, 36 % människor och bara 4 % vilda djur.

Begrepp som lojalitet och makt kan gynna geners förekomst i arten och göra att de sprids och ”tar över”. Familj och klan delar gener. Kopior av en individs gener kan spridas med släktingar även om de inte är till fördel för individen. Därför utvecklas många potentiella förmågor i psyket, som att underordna sig gruppens eller familjens intressen. Vi förmås känna lojalitet mot gruppen ”vi”, ”vi tillsammans kan vinna”! Andra grupper blir ”dom” som skall förlora och ofta svartmålas. Detta leder ibland till krig och grovt våld. Mekanismen som medverkar till detta beteende är att ”våra” gener då kan ersätta ”deras”.

Detta är roten till människosläktets stora problem: överbefolkning och dödliga gruppkonflikter (”krig”). Visst hopp finns, människor dödar andra människor i mindre uträckning nu än tidigare och det verkar som världsbefolkningen kommer att sluta att växa före 2100. Men det är för sent och inte tillräckligt!

Överbefolkning diskuteras och har diskuterats i den allmänna debatten. Ändå är begreppet överbefolkning (”overpopulation”) tabu i de viktigaste organen. Detta gäller för FN och dess internationella förgreningar liksom för Sveriges regering och myndigheter som inte nämner ordet. Våra grundläggande instinkter är säkert en faktor som spelar roll i att det blivit så.

Förmågan att tillräckligt prioritera vår arts uthålliga framtid verkar för okontrollerad under trycket från våra mest basala instinkter. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bemästra våra gener.