Krönika

I Sverige måste de mest utsatta kämpa mest för sina rättigheter

Porträtt på krönikör Jiang Millington i förgrund, i bakgrunden en fidget spinner i ett barns hand.

Ingen vettig människa sitter och säger till ett autistiskt barn som hon aldrig tidigare träffat att barnet ska flytta till en institution för att hennes mamma försöker bestämma över assistenterna som kommer hem till dem om dagarna. Särskilt inte som att mötet ska handla om barnets skolgång, inte boendesituation. Men ingen stoppar handläggaren, förutom jag då, den beskäftiga mamman, som avbryter och frågar de andra i mötet om det är något jag och barnet missat. Är detta en åsikt som delas av utbildningsförvaltningen, habiliteringen och LSS? Det är det inte, men socialtjänsthandläggaren har redan kuppat mötet och mitt barn har krupit ihop till en ängslig och rädd boll och säger inte ett enda ord till på hela mötet.

I Sverige måste de som är allra mest utsatta också vara de som kämpar allra mest för sina rättigheter. Det är en paradox som är både orättvis och mycket allvarlig ur ett demokratiperspektiv. Det innebär ju att rätten till assistans, särskilt stöd i skolan och rätt till ledsagning i första hand inte ges till de som är i störst behov utan främst till de som har de rätta resurserna för att hävda sin rätt och ta strid mot dåliga beslut.

Den 11 mars frågades den Svenska regeringen ut av FN:s övervakningskommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Senast gjordes det 2014 och Sverige fick hård kritik redan då. Avslutningsanförandet av FN-rapportören Rosemary Kayess var ord och inga visor. Sverige tar inte funktionsnedsattas mänskliga rättigheter på allvar. Det finns ingen samordnad plan, Sveriges sociala välfärdssystem diskriminerar och utesluter funktionsnedsatta på ett ekonomiskt, socialt och kulturellt plan och verkar inte tydligt förstå konventionen man skrivit under och åtagit sig att följa.

Vare sig politiskt eller juridiskt tas något ansvar. Tvärtom fungerar Sveriges funktionshinderpolitik som en grindvakt för segregation och institutionalisering. FN påpekar att vissa grupper befinner sig i en kritisk situation: kvinnor, barn, invandrare och flyktingar. Det är ju i princip alla utom vuxna, etniskt svenska män det. Som alltså inte heller får sina behov tillgodosedda särskilt väl.

Debatten som följt denna totalsågning av Sverige bekräftar FN:s kritik. Den har nämligen i stort uteblivit. Som Funktionsrätt Sverige påpekar i sitt vittnesmål inför FN, refereras inte personer med särskilda behov till som människor i offentligheten, utan som kostnader och gärna skenande sådana. Istället för att tala om vad Stina, Tommy eller Samira behöver för att kunna gå i skolan, behålla ett jobb eller slippa sitta isolerad i en lägenhet, talas det om assistansfusk och om kostnader – människor! – som samhällsbördor.

Riksförbundet Attention, intresseföreningen som samlar personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism, tourettes och språkstörning och deras anhöriga, gör regelbundet enkäter bland medlemmarna. I mars presenterade man rapporten “Kraschar jag kraschar allt” som sammanfattar anhörigas upplevelse av samhällets stöd och besvarades av hela 4600 personer.

Även denna rapport bekräftar FN:s kritik. 86 procent av anhöriga upplever att deras insats som anhörig är helt eller till stor del avgörande för att den närstående ska få rätt vård och stöd. Det ger hälften sömnsvårigheter, nedstämdhet och utmattningssyndrom. Nästan alla känner stress och åtta av tio som arbetar uppger att deras arbetssituation påverkas.

Som engagerad för skolbarn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hör jag varje vecka om familjer som blir misstänkliggjorda, orosanmälda, gaslightade och hotade av skola, förvaltning, psykiatri, sjukvård och ibland även politiker och rättsväsende. Institutioner som borde vara våra bundsförvanter och skydda de funktionsnedsatta barnens mänskliga rättigheter.

Det är så långt ifrån den tilltro till samhället som de flesta svenskar har, att det ofta händer att vi inte blir trodda av vår omgivning. Därför är FN:s upprörande kritik av Sverige en upprättelse. Den borde också vara ett startskott för att göra en rejäl genomlysning av varför Sverige inte brytt sig om att åtgärda de fel som FN slog ner på för tio år sedan och vad regeringen omedelbart behöver göra för att bromsa och vända utvecklingen.