Glöd · Ledare

Sverige stämmer in i krigskören

Så kom då beskedet: det ungerska parlamentet har godkänt Sveriges Natoansökan. Det innebär att det sista landet har övertalats och det är därmed mest fråga om formaliteter innan Sverige officiellt är medlem i kärnvapenalliansen. 

Vägen hit har, som ni säkert vet, varit lång, och den svenska regeringen har gång på gång fått krypa till korset och göra olika eftergifter för despoter som Erdoğan och Orbán för att de ska acceptera oss. Man har utvisat kurder som Turkiet påstår har kopplingar till terrororganisationer, man har valt att sluta stötta YPG (trots att de tidigare hyllats som frihetskämpar) och nu senast har man även sålt Jas-plan till Ungern. 

Det borde kännas förödmjukande, men det är inte skam som regeringen signalerar när de pratar om Natoprocessen utan snarare stolthet över att snart äntligen få ingå i den här gemenskapen. 

Men vad är det för gemenskap vi är på väg in i egentligen? Partier till höger, och numera även Socialdemokraterna, brukar hävda att Nato kommer göra Sverige tryggare. Men som Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling påpekade i Agenda i söndags så är frågan om det inte snarare är tvärtom. Medlemsprocessen har visat att det inte bara är fredliga demokratier som ingår i Nato – både Ungern och Turkiet och även Slovakien bör ses som i högsta grad auktoritära regimer. Nu är vi snart med i samma militärallians och förväntas ”vara beredda att dö för varandra” som Viktor Orbán så högtidligt uttryckte det. Vi kommer alltså i framtiden kanske bli tvungna att strida för länder som vi inte alls håller med. 

Om mindre än ett år kommer kanske dessutom USA att återigen ledas av Donald Trump. Trump har öppet deklarerat att han inte kommer stötta länder som inte lägger stora summor på försvaret. Många debattörer är nu oroliga för att USA inte ska komma till undsättning om något europeiskt land hamnar i krig. Men vad som borde oroa ännu mer är att den militära eskalering som redan har börjat kommer att fortsätta och att Sverige (och andra Nato-länder) kommer dra sig för att kritisera ett USA som går i alltmer auktoritär riktning, allt för att blidka den lynnige Trump. 

I tider av krigshets behövs länder som vågar tala om fred. Sverige skulle kunna vara en sådan röst, vi skulle kunna pressa på för en global kärnvapennedrustning, vi skulle kunna välja att ge bistånd till fredsorganisationer istället för att exportera krigsmateriel och vi skulle kunna vägra att samarbeta med antidemokratiska stater. Men den svenska regeringen har valt en helt annan väg. Istället för att bli en röst för freden kommer vi nu att stämma in i den allmänna krigskören. 

Den sista veckan i februari 2024 tog tvåhundra år av militär alliansfrihet slut. Det är verkligen ingenting att fira.