DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är. 

DEBATT. ”Jordens folkmängd är inte det största problemet” slår Valdemar Möller fast i en ledartext (3/10) och går vidare till att oja sig över de elaka ”ekofascisterna” som skyller miljökriserna på ”folk i fattiga länder som föder för många barn”. Möller säger sig ha sett hur ”allt fler personer som ser sig som omställare och miljövänner dras in i den konspiratoriska och ekofascistiska miljön”. Till skillnad från Möller har jag under mina 45 år som miljöaktivist och 25 år som miljöforskare aldrig kommit i kontakt med en enda ”ekofascist” så jag ska här i stället främst fokusera på själva sakfrågan.

I klimatsammanhang brukar man tala om den så kallade Kaya-identiteten, som slår fast det matematiska förhållandet att ett samhälles koldioxidutsläpp är produkten av fyra faktorer multiplicerade med varandra: Antalet människor, BNP per capita, energiförbrukningen per BNP-enhet, samt koldioxidutsläppen per enhet energiförbrukning. (Kaya-identiteten är i princip giltig också för andra miljöproblem än just koldioxidutsläppen.) Att tjafsa om huruvida någon av dessa faktorer är viktigare än någon annan är ungefär lika intelligent som att diskutera huruvida en lådas volym bestäms i första hand av dess längd, bredd eller höjd – naturligtvis är de alla lika viktiga!

Möller nämner att om alla i världen skulle konsumera så som man gör i Sverige skulle vi behöva 4,2 jordklot. Därav drar han den helt korrekta (om man litar på beräkningen) slutsatsen att konsumtionsnivån i Sverige är alltför hög och måste minska. Vad han glömmer att nämna är att detta också betyder att om befolkningen skulle vara 4,2 gånger mindre än vad den är idag – alltså 1,9 miljarder i stället för 8,1 – skulle Jordens resurser räcka till även om alla i världen hade en levnadsstandard som i Sverige! 1,9 miljarder motsvarar ungefär befolkningen för hundra år sedan. Skulle dåtidens makthavare ha agerat kraftfullt för att stabilisera världsbefolkningen skulle vi alltså idag inte behövt ha särskilt mycket miljökris. Det är nu hög tid att agera, även om det är hundra år försenat är det bättre att agera nu än att vänta ytterligare hundra år till!

Trots att Möller inleder sin text med att ifrågasätta i vilken mån överbefolkning alls är ett problem nämner han längre fram att viktiga åtgärder för att minska barnafödandet är att ”öka jämställdheten, tillgången till preventivmedel, möjligheten till utbildning och levnadsstandarden i fattiga länder”, vilket är helt korrekt. Därtill bör man avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn. Apropå ”ekofascism” är det värt att notera är att det nuförtiden är just högerextrema/auktoritära/fascistiska regimer som de i Ungern, Ryssland, Iran, med flera som aktivt försöker öka barnafödandet bland annat genom att begränsa tillgången till preventivmedel och abort.

Utöver att vända befolkningsökningen till en minskning måste vi naturligtvis också ta tag i de tre övriga faktorerna i Kaya-identiteten. BNP per capita måste minskas och eftersom de fattiga i världen inte kan minska sin konsumtion särskilt mycket utan att riskera sin egen överlevnad är det framför allt de rikas konsumtion som måste minska – en radikal utjämning av ekonomiska klyftor är av nöden tvungen. Energiförbrukningen per BNP-enhet jobbas det redan med och framför allt jobbas det med tekniska lösningar för att minska utsläppen per energienhet – också sådant måste fortsätta.

Viktigt att nämna i sammanhanget är att snabb befolkningsökning inte bara leder till miljöproblem utan till många andra problem också. När vi nås av nyheter om svält, krig eller extremt hög utvandring från länder och territorier som Niger, Somalia, Afghanistan, Gaza eller Guatemala, har man ofta glömt att en sak alla dessa har gemensamt är en extremt snabb befolkningsökning, vilket är en viktig underliggande orsak till deras problem. Solidariteten med de människor som drabbas i dessa delar av världen är ännu en orsak till att ta befolkningsproblematiken på allvar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.