Vi är drygt åtta miljarder människor på jorden. Är det för många? Det är ingen enkel fråga. Å ena sidan kan man argumentera för att den snabba befolkningsökningen under de senaste hundra åren är ett hot både mot klimatet och naturen. Å andra sidan behöver man ta med i beräkningen att det inte är folkmängden i sig som är det största problemet utan vad vi gör.

Det går att leva ett liv i enkelhet utan att förbruka särskilt mycket resurser. Visserligen behöver varje människa en viss yta odlingsmark, något som det blir allt mindre av på jorden. Men om vi slutade med monokulturer som utarmar jorden, odlade mer människoföda och mindre till djurindustrin och slutade att bygga hus på bra åkermark skulle mycket vara vunnet.

För ekofascisterna är dock svaret självklart. Vi är för många människor och det är folk i fattiga länders fel eftersom de föder för många barn. Senaste avsnittet av den alltid lika lyssningsvärda podden P3 Dystopia handlar om just detta. I flera av de manifest som högerextrema massmördare som Anders Behring Breivik och Brenton Tarrant (som dödade 51 personer under en attack mot en moské på Nya Zeeland) lämnat efter sig finns ekofascistiska motiv. De handlar bland annat om att en stor del av jordens befolkning, närmare bestämt de som bor i Afrika och Mellanöstern, måste utrotas för att stoppa överbefolkningen och miljöproblemen.

Det är givetvis en fullständigt bisarr idé på många plan. Förutom att den är rasistisk och antihumanistisk är den också fullkomligt ologisk. Det är ju nämligen inte människor i Afrika eller Mellanöstern som är orsaken till de extrema kriser vi i dag befinner oss i, tvärtom. Om hela världen konsumerade lika mycket som vi gör i Sverige skulle vi behöva 4,2 jordklot. För USA är motsvarande siffra närmare 5 jordklot. Det globala snittet är däremot 1,7 jordklot och i många fattiga länder ligger man på omkring 1 jordklot eller till och med under.

Ekofascisterna varnar också för migrationen, för om människor kommer från fattiga länder till exempelvis Sverige så höjs deras levnadsstandard och de börjar förbruka mer resurser. Här ser man alltså plötsligt att det är resursförbrukningen som är ett problem, men ignorerar det faktum att vi som redan bor här förbrukar mycket mer.

Det finns en rättviseaspekt i det här som inte går att blunda för. Under århundraden har Europa koloniserat, plundrat, exploaterat och förtryckt människor i Afrika, Asien och Sydamerika. Man kan gott säga att hela vårt välstånd bygger på detta. Att dessa länder nu vill ha en del av kakan är knappast något att förvånas över, och att förvägra dem detta är detsamma som att upprätthålla det koloniala tänkandet. För att jorden ska bli en mer rättvis planet att leva på är det framför allt vi i vår del av världen som måste börja använda mindre resurser.

Om man på allvar oroar sig för befolkningsutvecklingen finns det dock en betydligt mer human lösning. Det är att öka jämställdheten, tillgången till preventivmedel, möjligheten till utbildning och levnadsstandarden i fattiga länder. All forskning visar att det är dessa saker som bidrar till att det föds färre barn. Om man släktforskar kan man se att det så sent som på 1800-talet var väldigt vanligt i Sverige med syskonskaror på tio personer eller mer. Det berodde på att vi då fortfarande var ett fattigt jordbruksland, att det inte fanns några preventivmedel och att kvinnan var underställd mannen. Under 1900-talet förändrades detta snabbt och många andra länder gör nu samma resa. I Kina, som under en lång tid bedrev en ettbarnspolitik, är man nu orolig för att det föds för få barn.

Tyvärr har vi under senare år kunnat se hur allt fler personer som ser sig som omställare och miljövänner dras in i den konspiratoriska och ekofascistiska miljön. Det är skrämmande att se och därför är det så viktigt att vara på sin vakt och visa att ekofascisternas världsbild är både verklighetsfrånvänd och extremt farlig.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.