Den senaste veckan har debatten gått varm om huruvida den bredare klimat- och miljörörelsen bör blanda sig i frågor som rör den fruktansvärda utvecklingen i Palestina och Israel. Mycket av diskussionerna har cirkulerat kring den ungdomsledda rörelsen Fridays for future (FFF), som under de senaste veckorna har uttryckt solidaritet med Palestina, Gaza och alla civila som drabbas av våldet.

Detta har piskat upp en rejäl kritikstorm. Dels för att debatten redan är otroligt infekterad, och vissa har sett stöd för Palestina utan tydligt fördömande av Hamas attacker på civila som ett uttryck för antisemitism. Dels för att det postades ett konspiratoriskt inlägg om att västerländska medier hjärntvättar människor till att sympatisera med Israel på FFF:s internationella Instagramkonto efter att en aktivist fått tillgång till kontot och spridit sina egna åsikter.

Den ungdomsledda och volontärdrivna rörelsen har nu raderat inlägget, och flera lokalorganisationer och aktivister har tagit avstånd från både inlägget och alla former av antisemitism och islamofobi.

Att just FFF-rörelsen, som uttryckligen är en klimaträttviserörelse, visar solidaritet med palestinier är inget konstigt. Rörelsen har tidigare demonstrerat i solidaritet med grupper som fått sina landområden beslagtagna av förtryckarstater. Samiska, ukrainska och kurdiska flaggor har synts på fredagsstrejkerna utan att det lett till stor kritik. Att offentligt ställa sig bakom parollen #Free Palestine faller sig då naturligt, speciellt när FN har slagit fast att den israeliska ockupationen av Palestina är olaglig enligt internationell rätt.

Trots det förhåller sig den svenska proffstyckarkåren skeptisk – detta är fel väg att gå. SVT:s Erika Bjerström frågar sig om FFF nu gått från att vara en mäktig och inflytelserik röst för vassare klimatpolitik till att bli ett nätverk för vänsterns budskap – och att det ”i så fall är en tragedi för klimatrörelsen”. DN:s Erik Helmerson menar att även fast han vill ”Greta Thunberg och hennes miljökamp väl” så fick inlägget honom att känna att han inte ”vill ha någonting med dem att göra överhuvudtaget framöver”. I SvD skriver Josefin de Gregorio att ”polariseringen är olycklig” och att vi inte har råd att låta klimatfrågan kidnappas för att bli megafon för Hamas.

Mycket av kritiken bottnar förstås i hur inlägget var formulerat, men kritiken bör förstås som bredare än så: är detta verkligen en politisk fråga som berör klimatrörelsen? Bör man bara hålla sig till kärnfrågorna klimat och miljö, eller borde man även engagera sig i andra politiska frågor, såsom social rättvisa?

Här är kruxet: Frågan utgör en falsk dikotomi. Social och ekonomisk rättvisa är inte frånkopplat klimatfrågan – det är dess självaste kärna. Vi vet att det som driver klimatkrisen och den ekologiska kollapsen är ett politiskt, socialt och ekonomiskt system (ofta refererat till som kapitalism), där tillväxt och ojämlikhet mellan rika och fattiga, människor och djur, förtryckare och förtryckta är en förutsättning för systemets existens.

Med det som utgångspunkt, innebär solidaritet med Palestina och alla civila att uppmärksamma att det finns personer som tjänar mer pengar än någonsin på den israeliska vapenexporten – samtidigt som tusentals civila dör i Israels och Hamas attacker, militären släpper ut mängder koldioxid och krigets bränder och föroreningar förstör viktiga ekosystem. Det är att förstå att Irans gas och olja (och världens fossilberoende) finansierar terrorgruppen Hamas. Det är att belysa att det orenade avloppsvattnet som forsar ut i Medelhavet och att den förorenade marken i Gaza är ett direkt resultat av Israels blockad och apartheidlagar som förhindrar förnödenheter att nå de ockuperade palestinska områdena. Och så klart är det att erkänna att palestinier troligtvis drabbas hårdare av klimatförändringarnas konsekvenser, givet deras kraftigt begränsade rättigheter, trots att den genomsnittliga palestiniern har bidragit minst till klimatkrisen.

Hur är detta inte en central klimat- och miljöfråga? ”Effektiv klimatpolitik” är inte bara elbilar och vegetariska måndagar. Det handlar om att identifiera vem eller vad som tjänar på att släppa ut växthusgaser och förstöra ekosystem på bekostnad av andra – miljardärer, företagsledare, makthavare – och sedan begränsa deras möjlighet att fortsätta göra det. För de som inte gör det och lever i förtryck måste vi stå upp för deras rätt att leva ett gott liv. Med andra ord: solidaritet med Palestina och alla civila som drabbas av våld.

Klimatrörelsen har inte kidnappats av något dolt intresse. De har bara förstått vad klimatfrågan handlar om.

Det är välkänt att pandemin slog hårdare mot vissa grupper än andra, men har varit svårt att mäta de bredare konsekvenserna. Nu har forskare även mätt indirekta effekter av pandemin, som beskriver allmän hälsa, ekonomiska påfrestningar och tillgång till vård. De undersökte hur de negativa effekterna påverkade människor av olika kön, med olika inkomst, utbildning och härkomst. 

– Våra resultat bekräftar att pandemins bördor inte drabbade Sverige på ett jämlikt sätt. Socialt utsatta individer hade högre risk inte bara att bli allvarligt sjuka eller dö av covid-19, utan även att lida av fallande inkomster, förlora jobbet, inte få en cancerdiagnos eller vänta på en operation, säger Adam Altmejd, en av forskarna bakom studien i ett pressmeddelande.

Studien baseras på data för hela Sveriges befolkning, och visar att pandemin förstärkte befintlig ojämlikhet men även skapade nya sociala ojämlikheter.

– Trögheterna i ojämlikheten är särskilt slående. Vår forskning understryker att ojämlikheten är väldigt envis, och genomsyrade samhället till och med under en stor och kaotisk kris som drabbade Sverige oväntat och hade sina rötter långt utanför vårt land, säger Olof Östergren, medförfattare till studien.

Den vetenskapliga artikeln Inequality and COVID-19 in Sweden: Relative risks of nine bad life events, by four social gradients, in pandemic vs. pre-pandemic years är publicerad i PNAS och går att läsa här.

Det är kvinnorna som gör det mesta av det dagliga oavlönade arbetet som krävs i ett hushåll – skurar, dammar, städar, diskar, fejar. Det är också oftast kvinnorna som tar hand om barnen och vabbar, lagar mat och tvättar deras kläder. Till det kommer det tunga ansvaret för föräldrar och släktingar som behöver hjälp.

Den ojämna fördelningen syns redan hos pojkar och flickor och mönstret är det samma bland äldre som inte längre arbetar.

Jämställdhetsmyndigheten konstaterar i sin utredning att normer verkar vara den tydligaste förklaringen till att det går så långsamt. Men arbetsfördelningen i hemmet är inte frikopplad från hur det ser ut i resten av samhället, förklarar utredaren Johan Kaluza.

– Vi kan inte per automatik förvänta oss att nästa generation kommer att göra mer jämställda val. Vi lär av våra föräldrar, vi träder in på en arbetsmarknad som är könsstereotyp.

Lämnar över ansvaret

Han får medhåll av Lars Einar Engström, psykolog och författare med inriktning på jämställdhet.

– Det räcker med att titta hur det är i förskolan. Pojkarna får, nu som då, hjälp och uppmärksamhet och flickorna blir hjälpfröknar.

Han tycker att män är väldigt benägna att lämna över ansvar för barn och hushåll till kvinnorna i sin närhet.

– Hela tiden skjuts det över till en kvinna – fru, partner, mormor, farmor eller någon utifrån som får betalt. Har familjen till exempel städhjälp är det ändå kvinnan som ska projektleda den.

Ida Öun är docent i sociologi vid Umeå universitet och forskar på arbete, familj och jämställdhet. Hon pekar på att det finns undersökningar som visar på att vi vill ha förändring.

– Vi vill ha jämställt ansvar för betalt och obetalt arbete. Men det verkar inte jättelätt att ändra.

Normerna sitter hårt rotade, men det finns exempel på att det går att göra det med konkreta åtgärder, påpekar Johan Kaluza och tar föräldraledighet som ett exempel.

– Forskningen pekar ändå på att fäder tycks ta det lite mer som en självklarhet nu att vara hemma med barnen.