Det dröjde inte många timmar efter Hamas attacker mot Israel i lördags innan ledarna i de flesta västländerna var ute och fördömde dem. Så långt, helt rätt. Det finns inget försvar för raketer som träffar civila mål och som drabbar befolkningen i Israel helt urskiljningslöst.

Men med samma frenesi som många uttalar sig om Hamas attacker måste vi också prata om Israels gensvar som inte lät vänta på sig. Ett gensvar som förmodligen bara har börjat. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har sagt att det här är början på ett långt krig och att Israel ”ska förgöra Hamas” och ”slå dem i spillror”. Det är skrämmande uttalanden eftersom det innebär att vi kommer få se många, många fler döda människor den närmaste tiden.

Det är viktigt att inse att Hamas attacker mot Israel inte sker oprovocerat så som till exempel Rysslands invasion av Ukraina. Tvärtom är det en följd av Israels lågintensiva beskjutningar mot Gazaremsan, av bosättningspolitiken, den 15-åriga blockaden av Gaza och begränsningarna av palestiniernas rörelsefrihet som innebär att många dör för att de inte kan få vård och mediciner. Det innebär som sagt inte att Hamas attacker är försvarliga, men utan den kontexten blir diskussionen helt meningslös.

Det är också viktigt att komma ihåg att på samma sätt som att alla judar inte ställer sig bakom staten Israels förtryck av palestinierna är det långt ifrån alla palestinier som ställer sig bakom Hamas. Många palestinier som är emot Hamas vågar dock inte prata öppet om det eftersom Hamas trakasserar och torterar dem som dristar sig till att ifrågasätta dem. Trots detta finns det många människor på båda sidor som är oändligt trötta på det här evighetskriget, som bara längtar efter ett liv i fred. Men så länge som Israel upprätthåller blockaden mot Gaza, så länge man fortsätter att terrorisera den palestinska befolkningen och hålla dem fångna i sitt eget land så ligger en fredlig lösning väldigt långt borta.

Konflikten mellan Israel och Palestina har pågått i över 70 år nu. I omgångar har det sett något ljusare ut men ganska snart har det blossat upp nya stridigheter, och just nu ser det tyvärr mörkare ut än på länge. Parallellt med Israels förtryck av palestinierna pågår också en utveckling i Israel där regeringen, med Netanyahu i spetsen, blir allt mer auktoritär och där makt förflyttas från domstolarna till regeringsapparaten. Det här har tidigare lett till stora protester, men risken nu är att de protesterna kommer att tystna.

När ett land blir angripet är det vanligt att befolkningen sluter upp bakom landets ledare och jag tror att det är det som är på väg att ske nu i Israel också. Många som tidigare har varit kritiska till den förda politiken sluter nu upp bakom Netanyahu och säger att de stödjer hans vilja att hämnas.

Den enda långsiktiga möjligheten till fred är att Israel börjar rannsaka sig själva, drar tillbaka bosättningarna och upphäver blockaden. Samtidigt har då även Hamas ett stort ansvar att lägga ner beskjutningarna. Men för att detta ska ske krävs också av omvärlden att vi inte bara reagerar när Hamas anfaller Israel utan att vi också aktivt tar ställning mot förtrycket av palestinier och den olagliga blockaden. Om vi inte gör detta kommer lidandet bara att fortsätta.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.