Kan man få bort fattigdom och misär genom att bygga nya fräscha hus? Jag vet, det är en befängd snudd på komisk frågeställning. Men ändå är det vad sossarna i såväl Danmark som Sverige tycks tro.

I Danmark har det så kallade ghettopaketet blivit ökänt. Som så mycket annat, både i Danmark och Sverige, var det en idé som först lanserades av Socialdemokraterna för att sedan genomföras av den borgerliga regeringen. Det går bland annat ut på att man ska riva alla så kallade ghetton och tvångsförflytta människorna som bor där. På detta sätt tror man att man ska få bort segregationen.

Ingen tycks ha reflekterat över att många som bor där faktiskt trivs, även om husen är slitna. Inte heller tycks det finnas någon tydlig plan för vart alla de som blir av med sina bostäder ska flytta. Sopar vi bara bort problemet så försvinner det, tycks man resonera, men det som händer är förstås att man bara flyttar problemet någon annanstans. För någonstans ska ju även dessa människor bo.

Nyligen var Magdalena Andersson och andra sossar på en studieresa i Danmark. Till DN säger Andersson att hon tycker det danska arbetet med att motverka segregationen är ”inspirerande”.

Social ingenjörskonst har alltid varit något av sossarnas paradgren. Idén om att det är staten som formar samhället och att invånarna får anpassa sig var länge stark och lever fortfarande kvar. Under 60- och 70-talens rivningshysteri mejade man ner stora områden och byggde nytt, trots högljudda protester. Ibland blev det bra och ibland mindre bra. Grundproblemet är dock att man väldigt sällan lyssnade på vad de som bodde i områdena själva ville ha.

När miljonprogrammen byggdes framstod de som moderna och många socialdemokrater var stolta över de nya satellitstäderna som växte fram. I dag är det i dessa områden som de sociala problemen är som störst och följaktligen är det också dessa områden som man nu pratar om att riva och återgå till en mer ”klassisk” byggnadsstil. Men på samma sätt som man inte löste alla sociala problem och segregationen när man rev de dragiga träkåkarna och ersatte dem med lägenheter så kommer man knappast att lösa allting nu heller.

Det som behövs är istället en aktiv fördelningspolitik och det som många av invånarna i de här områdena säger att de saknar mest från politikerna. Tillit.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.