Glöd · Debatt

Är du klimatskeptiker eller klimattvättare?

Återställ våtmarker under en sittprotest på Götgatan i Stockholm, där skribenten deltog.

DEBATT. Stormen och den stalinorgels-lika elden mot Lena Anderssons kritik av mediefixeringen på klimat- och väderfrågor är omskriven i de flesta media vid det här laget. Klimatskeptiker gläds medan de flesta media rasar. Mobben av redaktörer, journalister  och experter har samlats, ja och Alex Schulman som numera blivit DN:s egen populistskribent som tar sig an allt och inget. Han utmålar Andersson som inblandad i konspirationsteorier. Jag har läst hennes utlösande artikel i SvD några gånger men kan ändå inte förstå vad han menar annat än som retorisk slapphet.

ETC:s Andreas Gustafson kritiserar SR eftersom de lät Andersson delta i Studio Ett och förklara sina åsikter i en debatt med ytterligare en Andersson-kritiker. Han associerar Lena Andersson med konspirationsteorier om judar! Han vänder på steken och anser Anderssons åsikter, inte kritikers samgående, vara en del ”i en tjockt framvällande, extrem enfald. ”.

Jag ska erkänna att jag blev ganska upprörd själv efter att ha läst hennes artikel och hur slarvigt hon relaterar till väder och slutsatser om klimatet. Klimatkrisen och människans skuld till den,  är ett faktum som jag ser det men det är ganska oviktigt eftersom hela Andersson-debatten mest beskriver en pågående tystnadskultur. För jag vet inte vad som gör mig mest upprörd, somligas likgiltighet (Anderssons inräknad) inför klimatkrisen å ena sidan eller ”klimattvätten” hos flesta media å andra sidan.

En sak har Andersson definitivt rätt i och det är bristen på diskursanalytiker.

Lotta Gröning på Epoch Times försöker måhända ta på sig den rollen när hon bestyrker Anderssons försök till nyansering av medierapporteringen om klimatet och kallar medias klimatåtergivning för agendajournalistik. ”Agendajournalisterna” ser sig själva som självklara beskyddare av sanningen, som grindvakter i de godas tjänst med rätt till vilka påståenden som helst.

Jag satt i korsningen Ringvägen/Götgatan i Stockholm tillsammans med andra aktivister för Återställ Våtmarker. Allt var lugnt, poliser styrde upp säkerheten och gjorde att fantastiskt jobb. Bilister väntade tålmodigt utom de som var på väg in mot stan i andra filen. Några for förbi med öppen bilruta och vrålade ”jävla idioter” eller ”arrestera hela bunten”.  Skulle det vara möjligt, tänkte jag, att kunna förklara för dem vad som egentligen pågår här,  att vi inte primärt är ute efter att just stoppa bilar utan lika mycket för att hålla demokratin levande. Att på ett fredligt sätt försöka uppmärksamma Sverige på det som media och politiker inte förmår förmedla. Att på sakliga grunder, inte med dramatiska rubriker eller i förnekelse, berätta hur vi alla har och kan drabbas av krisen, hur vanliga medborgare och familjer i andra länder får utstå de mest tragiska öden. Och hur väl det vore om medborgare här fick medverka och utan dröjsmål kunna få påverka politiken och göra Sverige till ett föredöme igen. En fem till tio ambulanser passerade förbi från och till Södersjukhuset. Uppåt 200 aktivister förflyttade sig varje gång likt ett stim på några sekunder för att lämna plats. Det ser ut så här på riktigt, tänk om media kunde förmedla detta?

Men för att citera Nina Björk i ETC: ”Jag skulle vilja att vi hjälpte varandra att inte bli dumma i huvudet i det här polariserade läget.” För nyansering och analys tycks tillhöra historien. Radikaliseringen av media (och hela samhället) tycks gränslös. Behovet av diskursanalys anses inte längre nödvändig.

Klimatförnekelse eller Klimattvätt är polerna som får uppmärksamheten och förvillar.

Lotta Gröning till skriver i sin, i sig, välanalyserade kritik av agendajournalistiken: ”Varför ska hot om undergång vara ett stående inslag i klimatrapporteringen?”. Ja, kanske för att den är ett grundläggande mänskligt hot! Precis som med Covid-19 eller som med ett krig. Jag förstår nog inte ens frågan.

Klimattvätten å andra sidan består av ett ökat intresse hos media att skriva om klimatet, men att samtidigt aldrig våga utmana politiker, att syna dem inför behovet av  systemförändringar och livsstilsförändringar. Istället  reduceras det till ideologiska och partipolitiska poänger, till individuella anpassningar eller till frågor om tekniska framsteg eller till gravt personliga påhopp som i Andersson-fallet. Bråk drar läsare.

När Anders Lindberg (Aftonbladet) och Jan Emanuel Johansson debatterar i Aktuellt om klimataktivisters aktioner så handlar det mest om knegarna som inte kommer till jobbet! Aktivister och ambulansincidenten utnyttjas medialt maximalt för att skapa ilska hos läsare. Vår miljöminister menar att: ”Att skrika ”stopp” och ”sluta” inte kommer att fungera.”. Sluta demonstrera säger alltså vår minister inför tysta media samtidigt som våra demokratiska möjligheter krymper och vi slussas vidare som boskap genom åsiktsfållan som blir allt trängre.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.