Glöd · Ledare

Det som binder oss samman är större än det som splittrar

”En röst säger: De har ingen jävla rätt att döma oss på förhand. De får för i helvete inte spärra av staden med sina uniformer. De är förbjudna att göra oss otrygga i våra egna kvarter. Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar.” 

Det har gått tio år sedan Jonas Hassen Khemiri skrev sitt numera klassiska öppna brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M). Både i brevet och i boken Jag ringer mina bröder som kom ut ungefär samtidigt visar han den rädsla och självcensur som fördomar i kombination med övervakning och kontroll kan skapa.

Då var det polisens Reva-projekt som stod i centrum för debatten. I dag har vi en uppsjö av förslag som sammantagna kommer göra livet till ett helvete för alla som råkar vara födda i ett annat land eller ha ”fel” hudfärg. Det handlar om angiverilagen och den folkräkning som Tidöpartierna säger sig vilja genomföra, men det handlar också om utökade inre gränskontroller och om att polisen ska kunna införa visitationszoner, där vem som helst kan bli visiterad utan brottsmisstanke. På en presskonferens nyligen sa Ulf Kristersson att hela städer skulle kunna bli visitationszoner.

Samtidigt sågas förslaget om visitationszoner av många poliser. Polisen och miljöpartisten Martin Marmgren menar exempelvis att polisen redan har lagstöd för att visitera i de situationer där det är nödvändigt. Det finns inga bevis för att fler visitationer verkligen kommer att minska brottsligheten, som regeringen hävdar. Vad som däremot är väldigt troligt är att det kommer öka rädslan och minska tilliten hos många med en mörkare hudfärg.

För om det inte finns någon konkret brottsmisstanke, vad tror ni att polisen kommer att gå efter när de väljer vilka de ska visitera? Det kommer knappast finnas resurser till att visitera varenda kotte. Under Reva-debatten hävdade polisen vid ett flertal tillfällen att de absolut inte använde sig av rasprofilering, trots att det var uppenbart för de flesta att så var fallet.

Regeringen har gjort kampen mot gängvåldet (tillsammans med ambitionen att utvisa fler människor) till sin högsta politiska prioritet. Det är på ett sätt begripligt. Att många unga människor skjuts till döds är fruktansvärt tragiskt, men det finns ingen ”quick fix” som kommer lösa det här. Ändå är det just vad regeringen tycks tro. De åtgärder som skulle kunna få en verklig effekt på sikt, som utjämnade klyftor, avkriminalisering av droger (som skulle dra undan mattan för den drogförsäljning som ofta ligger till grund för gängkonflikterna) och verktyg för att motverka segregeringen och rasismen lyser tyvärr med sin frånvaro.

Men Tidölaget är knappast ensamt ansvariga. Många av de utredningar som nu genomförs är initierade av Socialdemokraterna, och S kriminalpolitik är i grunden ganska lik M:s. Även de flesta medier tycks acceptera bilden av att alla medel är tillåtna i kampen mot gängvåldet. På Kristerssons presskonferens lyste de kritiska frågorna med sin frånvaro. Istället handlade alla frågor om ifall det här verkligen var tillräckligt och om de kunde garantera att de här åtgärderna verkligen skulle stoppa våldsvågen (vilket ingen kan, så klart).

Vad alla tycks ha glömt är att en av de starkaste grogrunderna för våld är misstro och rädsla. Ju mer regeringen pumpar ut sitt budskap om att Sverige håller på att gå under, och att det är invandringens fel, desto mer ökar rädslan, samtidigt som tilliten minskar. Om vi på allvar ska vända utvecklingen är det kanske där vi borde börja, med att visa att det som binder oss samman och förenar oss är så oändligt mycket större än det som splittrar oss. Det behövs ett paradigmskifte.