Glöd · Ledare

Det går inte att förbjuda empati

Det har stormat under våren och sommaren, profession efter profession har mött angiverilagsutredningen med att de inte har tagit jobbet som läkare, psykolog, lärare, etcetera för att ange barn, och att de därför inte har någon som helst avsikt att göra det. I många fall går en angiverilag (eller informationsplikten) stick i stäv med själva det grundläggande uppdraget.

Det säger sig självt att det inte går att undervisa ett barn som man också får utvisat. Eller att det är nära på omöjligt att behandla trauman hos en ungdom om den också vet att samma samtal kommer leda till att den blir satt i förvar av polisen. Men det här är större än så. Människor vägrar, inte bara för att det är svårt att göra sitt jobb om man också förstör det, utan för att de är kännande individer med förmåga till empati och medlidande.

Regeringen har lyssnat på kritiken och valde att göra några förändringar i direktivet till utredaren. Detaljerna är viktiga. Det första direktivet:

”Utredaren ska därför överväga och ta ställning till om, och i så fall hur, informationsutbyte kan ske i större utsträckning och på ett mer ändamålsenligt sätt i syfte att stärka arbetet med verkställighet.”

I tilläggsdirektivet väljer man att inte punkta upp den här delen, för man vet hur illa det skulle se ut, men här är det nya uppdraget:

”Det befintliga uppdraget ska därför ändras på så sätt att utredaren, oavsett ställningstagande i sak, ska lämna förslag på en reglering som innebär ett utökat informationsutbyte i syfte att stärka arbetet med verkställighet och försvåra möjligheterna att leva i landet utan tillstånd.”

Vidare skriver man att: ”I uppdraget ligger också att undersöka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs.”

De har alltså lyssnat på kritiken, hört att det här inte kommer fungera. Därför säger de åt utredaren att lämna fram ett förslag oavsett vad den kommer fram till, och ett förslag på hur de som inte lyder ska bestraffas. Ironin i att Sverigedemokraternas Ludvig Aspling sen på presskonferensen står och svarar på frågan om det kommer bli en ”informationsplikt” inom skola och vård som inte kan anstå: ”Det är inte meningen med kommittéväsendet att vi som beslutar om kommittédirektiven också ska fastställa vad man ska komma fram till”. Vilket alltså var exakt vad man gjorde i utredningsdirektivet. Men som sagt, till och med Sverigedemokraterna förstår hur dåligt det ser ut.

Svansen härjar på, låtsas som att det här inte är någon angiverilag, ”det gäller ju bara dem som jobbar för staten” och fortsätter med att utredaren ju ska ta fram ett förslag på undantag.

Uppdraget är alltså att ta fram ett förslag på hur 35 procent av arbetskraften (alla inom offentlig sektor) ska tvingas ange människor till polisen. Hur det ska kunna gå under något annat än angiverilagstiftning övergår mitt förstånd. Och även om utredaren ska kolla på undantag så är det inte formulerat så som svansen låtsas. Det är formulerat så här: ”Det befintliga uppdraget ska därför ändras på så sätt att utredaren, utan att på förhand utesluta några verksamheter från informationsplikten, ska bedöma hur regleringen ska utformas och vilka situationer som ska undantas.” Hon ska alltså inte ”på förhand” utesluta några verksamheter, däremot ska hon kolla på vilka  ”situationer” som ska undantas.

Men argumentationen blir värre, de jämför angiverilagstiftning med att plikten att anmäla till socialtjänsten om man känner oro för att ett barn far illa. Som om en orosanmälan i syfte att hjälpa ett barn i dess hemsituation (i de flesta fall) skulle vara samma sak som att ange samma barn till polisen för utvisning till ett annat land.

Runt om i landet kritiseras förslaget av allt från Sveriges kommuner och regioner (SKR) till fackförbund på fackförbund. På söndag hålls en stor demonstration för att protestera. Regeringen vet att det de föreslår är brutalt, vidrigt och oönskat bland landets bödl…, nej jag menar offentligt anställda, redan nu har de alltså börjat tala om bestraffning. Men de förstår inte. Det går inte att förbjuda, eller ens straffa bort, empati.