Migrationsverket kom nyligen med en uppdaterad prognos över migrationen från Ukraina. Föga förvånande visar den att det med rätt stor sannolikhet kommer vara många, många som kommer att söka asyl här, när massflyktsdirektivet går ut senast om två år. Migrationsverket noterar att konflikten i Ukraina inte ser ut att bli så kortvarig som man hoppades i fjol och med en konflikt som håller i sig säger det sig självt att de som kommer från Ukraina kommer tvingas söka asyl här.

Att vi inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss till de ukrainska flyktingarnas liv här i Sverige för ett år sedan, det må vara hänt. Samhället har ju varit förblindat av kombinationen av  nationalromantiskt självförhärligande och främlingsfientligt syndabocksletande (jag och de som är som jag är så härligt bra, så hur kommer det sig att vi ändå har kriminalitet? Jo, det måste ju bero på dem som inte är som mig!). Så det är väl inte så konstigt att det tar lite tag innan det noteras att verkligheten kräver andra dimensioner i diskussionen, att verkligheten kräver en uppdaterad syn på invandring.

För vad väntar egentligen de ukrainska flyktingarna? Det har nu gått ett år av total ovisshet, inte bara av att inte veta hur det kommer gå för släktingar och vänner som är kvar, om landet man växte upp i kommer att finnas kvar eller inte. Utan också: vad händer med mig om jag måste bli kvar? Kommer jag få vara kvar? EU kommer förlänga massflyktsdirektivet så att man får upp till två år till på sig nu. Men vad händer sen? Jo, man får ansöka om temporärt uppehållstillstånd, för ett år (flykt från väpnad konflikt räknas som alternativt skyddsbehövande). Efter det har de bott i Sverige i 4 år. De främlingsfientliga kommer härja om att de inte kommit in i samhället, inte ansträngt sig nog, men själv vet de inte ens om de kommer få vara kvar längre.

Den där processen, där man aldrig får klarhet, aldrig får trygghet. Den går en massa personer igenom precis just nu. I förra veckan skrev DN om Zarif, en pojke som bott i Sverige sen han var fem, och nu 11 år senare ska utvisas till Bangladesh. Trots att barnkonventionen blivit lag. Fallet kommer gå upp i Europadomstolen. Med tur kan det visa sig att Migrationsverket och migrationsdomstolarna gjort en orimlig tolkning av lagen. För det kan aldrig vara i barnets intresse att bli tvingad från det land det växt upp i. För Zarif innebär det ytterligare osäkerhet, en lång väntan. Han har växt upp här, levt här i 11 år. Ändå inte välkommen att stanna.

Dagen efter skrev Aftonbladet om Nazir som kom hit som 15-åring. Nu, 8 år senare, kom ett avslag från Migrationsverket, Aftonbladet citerar domen: ”Det har inte framgått att du vid tidigare tillfällen begått självskadliga handlingar såsom självmordsförsök. Migrationsverket bedömer sammantaget att du inte gjort sannolikt att ditt hälsotillstånd är livshotande.” Dagen efter hittades han död. Att inte få tryggheten, att inte bli trodd, att aldrig kunna känna sig säker, det blev för mycket. Hälsotillståndet var livshotande.

Det händer nu, människor, barn, som är svenskar, som levt i Sverige större delen av sina liv. Som har sina vänner, drömmar och sin framtid här, de utvisas. För det är det system vi skapat. Nu kommer de från Europa, och man hoppas att åtminstone de kan nå fram till alla som förlorat sig i det nationalromantiska och främlingsfientliga. För vi kan inte utsätta ytterligare en våg av medmänniskor, barn och vänner för det här. Eoner av tid i väntan, osäkerhet och ett nedbrytande limbo. Att ha ett system som tvingar barn ner på knäna och ungdomar över gränsen för självmord. Vi måste vara bättre än så. Låt alla som kommer nu veta att de är trygga, att de kan bygga sina liv här. Låt ukrainarna få stanna permanent. Sen kan ni gå ut och titta på militärparaderna om ni vill. För då har vi i alla fall något att vara stolta över.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.