Migrationsverket kom nyligen med en uppdaterad prognos över migrationen från Ukraina. Föga förvånande visar den att det med rätt stor sannolikhet kommer vara många, många som kommer att söka asyl här, när massflyktsdirektivet går ut senast om två år. Migrationsverket noterar att konflikten i Ukraina inte ser ut att bli så kortvarig som man hoppades i fjol och med en konflikt som håller i sig säger det sig självt att de som kommer från Ukraina kommer tvingas söka asyl här.

Att vi inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss till de ukrainska flyktingarnas liv här i Sverige för ett år sedan, det må vara hänt. Samhället har ju varit förblindat av kombinationen av  nationalromantiskt självförhärligande och främlingsfientligt syndabocksletande (jag och de som är som jag är så härligt bra, så hur kommer det sig att vi ändå har kriminalitet? Jo, det måste ju bero på dem som inte är som mig!). Så det är väl inte så konstigt att det tar lite tag innan det noteras att verkligheten kräver andra dimensioner i diskussionen, att verkligheten kräver en uppdaterad syn på invandring.

För vad väntar egentligen de ukrainska flyktingarna? Det har nu gått ett år av total ovisshet, inte bara av att inte veta hur det kommer gå för släktingar och vänner som är kvar, om landet man växte upp i kommer att finnas kvar eller inte. Utan också: vad händer med mig om jag måste bli kvar? Kommer jag få vara kvar? EU kommer förlänga massflyktsdirektivet så att man får upp till två år till på sig nu. Men vad händer sen? Jo, man får ansöka om temporärt uppehållstillstånd, för ett år (flykt från väpnad konflikt räknas som alternativt skyddsbehövande). Efter det har de bott i Sverige i 4 år. De främlingsfientliga kommer härja om att de inte kommit in i samhället, inte ansträngt sig nog, men själv vet de inte ens om de kommer få vara kvar längre.

Den där processen, där man aldrig får klarhet, aldrig får trygghet. Den går en massa personer igenom precis just nu. I förra veckan skrev DN om Zarif, en pojke som bott i Sverige sen han var fem, och nu 11 år senare ska utvisas till Bangladesh. Trots att barnkonventionen blivit lag. Fallet kommer gå upp i Europadomstolen. Med tur kan det visa sig att Migrationsverket och migrationsdomstolarna gjort en orimlig tolkning av lagen. För det kan aldrig vara i barnets intresse att bli tvingad från det land det växt upp i. För Zarif innebär det ytterligare osäkerhet, en lång väntan. Han har växt upp här, levt här i 11 år. Ändå inte välkommen att stanna.

Dagen efter skrev Aftonbladet om Nazir som kom hit som 15-åring. Nu, 8 år senare, kom ett avslag från Migrationsverket, Aftonbladet citerar domen: ”Det har inte framgått att du vid tidigare tillfällen begått självskadliga handlingar såsom självmordsförsök. Migrationsverket bedömer sammantaget att du inte gjort sannolikt att ditt hälsotillstånd är livshotande.” Dagen efter hittades han död. Att inte få tryggheten, att inte bli trodd, att aldrig kunna känna sig säker, det blev för mycket. Hälsotillståndet var livshotande.

Det händer nu, människor, barn, som är svenskar, som levt i Sverige större delen av sina liv. Som har sina vänner, drömmar och sin framtid här, de utvisas. För det är det system vi skapat. Nu kommer de från Europa, och man hoppas att åtminstone de kan nå fram till alla som förlorat sig i det nationalromantiska och främlingsfientliga. För vi kan inte utsätta ytterligare en våg av medmänniskor, barn och vänner för det här. Eoner av tid i väntan, osäkerhet och ett nedbrytande limbo. Att ha ett system som tvingar barn ner på knäna och ungdomar över gränsen för självmord. Vi måste vara bättre än så. Låt alla som kommer nu veta att de är trygga, att de kan bygga sina liv här. Låt ukrainarna få stanna permanent. Sen kan ni gå ut och titta på militärparaderna om ni vill. För då har vi i alla fall något att vara stolta över.