I en intervju i Aftonbladet svarar statsminister Ulf Kristersson på frågor om fritagningen av den morddömde 17-åringen som skedde den 13 april. Det framgår tydligt att Kristersson är upprörd, både över själva händelsen och över läget i den svenska brottsbekämpningen och kriminalvården (och i det här fallet omhändertagande av unga) i stort.

Han tycker dock att regeringens arbete hittills gått bra, men säger att “det som går dåligt är att brottslingarna inte bryr sig det minsta när vi säger att vi tänker stoppa dem med nya lagar. De fortsätter skjuta ihjäl varandra och andra. Men när de nya lagarna träder i kraft kommer det bli väldigt mycket svårare att vara kriminell i Sverige.” Han berättar också vad de här nya lagarna ska innebära: “Man ska låsa in människor längre, utvisa flera ur landet, avlyssna fler och förhindra fler brott.”

Det finns mycket som skaver i de här citaten. Det där med att förhindra fler brott låter väl bra, om än lite tamt. Men: han säger att brottslingarna inte bryr sig det minsta om regeringens nya lagar – är inte det ett tecken på att det kanske inte är rätt väg att gå? Dessutom: Om längre fängelsestraff funkar är rätt oklart, och att avlyssna människor utan brottsmisstanke (vilket regeringen föreslår) är ett direkt ingrepp i individens frihet. Utvisningshysterin leder till idén att alla kriminella är invandrare, vilket i sin tur leder folk till att tro att alla invandrare är kriminella. Vips har vi förstärkt en samhällsnorm grundad i rasism och misstänksamhet snarare än medmänsklighet. Slutligen: vari ligger rimligheten i att fokusera på att göra det svårt att vara kriminell, snarare än på att göra det lätt att vara en välmående människa? Vilket samhälle drömmer Ulf Kristersson om, egentligen?

Vi lever i en tid där saker tycks ske i en allt snabbare takt. Lösningar på komplexa problem ska vara enkla, snabba och införda senast i går. Det paradigmskifte i kriminalpolitiken som bland annat Moderaterna gick till val på är nog tänkt att få effekter på både kort och lång sikt – men bygger på en samhällsvision som utgår från misstänkliggörande och straff snarare än vad en människa behöver för att må bra.

Ett människovänligt samhälle med en människovänlig kriminalpolitik skulle kräva långsiktig aktion bortom slagord om att få ”ordning på Sverige”. Ett paradigmskifte i en helt annan riktning.

Man kan kanske ge intryck av handlingskraft genom att strama åt lagstiftningen, bygga fler fängelser, utvisa fler människor. Men i vår iver att straffa den som gör fel så hårt det bara går tenderar vi att tappa vår medmänsklighet. Självklart behöver vi hantera de brott som sker, självklart behöver de som utgör en samhällsfara begränsas för att inte begå fler brott – men sen då? Ska den som stämplats som kriminell bära stämpeln för evigt? Har hen förbrukat sin mänsklighet? Eller ska vi arbeta för ett system som i mycket högre grad utgår från att möta människor där de är, låta dem vara delaktiga i sin egen vård och arbeta för att de ska känna sig trygga i sig själva och i samhället?

Vi kallar det ju trots allt kriminalvård. Det finns en tanke att de som begått brott faktiskt ska få hjälp att bryta destruktiva mönster och bli välmående samhällsmedborgare. Men med den nuvarande regeringens kriminalpolitik verkar det handla mer om regelrätta straff än om vård – trots att vi vet att människor som begår brott är precis lika mycket människor som de som inte gör det. Ofta är de i stort behov av hjälp och stöd och kanske bara någon som faktiskt genuint frågar hur de mår.

Det går. Vi behöver bara fler visionärer i regeringen. De som envisas med att stånga sig blodiga mot en vägg av kortsiktiga lösningar behöver våga släppa taget om den där väggen och blicka utåt. Om det nu ska trollas fram pengar till att bygga upp till 16 nya stora fängelseanstalter kan de pengarna istället gå till samhällsbyggande som inte går ut på inlåsning utan på att stärka människor.

Det finns flera redan existerande trådar att dra i: införande av basinkomst, sprutbyten, modeller som Bostad först och Sluta skjut för att nämna några. Medmänskliga lösningar är kanske inte lika slagkraftiga som regeringens nuvarande kriminalpolitik, men de är betydligt mer långsiktiga. Och i längden vinner alla människor på det, oavsett om de är statsministrar eller kriminella.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.