En vild strejk är en strejk som sker trots att arbetsgivare och fack har kommit överens. Just nu pågår en sådan bland lokförarna som arbetar på Stockholms pendeltåg. Bakgrunden är att Regionstyrelsen i Stockholm har valt att gå vidare med beslutet om att avskaffa tågvärdarna ombord på tågen och ersätta dem med övervakningskameror.

I en kommuniké skriver lokförarna: ”Vi tror inte att en enda stockholmare hade velat sitta på ett tåg med vetskapen att det bara finns en ansvarig person ombord, som i värsta fall vid en olyckshändelse kanske är satt helt ur spel. Detta med upp till 1800 resenärer, stillastående med två mil till närmsta station, mitt ute i skogen.”

Det är lätt att förstå lokförarnas frustration och, vad jag förmodar, uppriktiga oro. Det är också anmärkningsvärt att Region Stockholm har gjort en granskning av om det skulle kunna gå att bibehålla tryggheten ombord på tågen men utan att involvera vare sig fack eller skyddsombud. Enligt trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är det för att “säkra granskningens oberoende”. Man tycker alltså att ett oberoende är viktigare än att fråga de som faktiskt berörs av beslutet, de som jobbar på tågen varje dag och som borde ha absolut bäst kunskap om hur ett sådant här beslut påverkar.

En strejk är ingenting som de flesta tar lätt på. En vild strejk riskerar dessutom att drabba de strejkande hårt eftersom den betraktas som olaglig. I det här fallet strejkar inte ens lokförarna för att de själva har någonting att vinna på det i form av till exempel högre lön, utan för att de vill kunna garantera allas trygghet.

I DN skriver Susanne Nyström att ”det enda raka är att de strejkande lokförarna snarast börjar köra pendeltågen igen”. Hon motiverar det med att lokförarnas fack Seko har kommit överens med arbetsgivaren och att lokförarna nu bryter mot den överenskommelsen. Men vad ska man göra om ens eget fack inte lyssnar på ens protester? Ska man bara bita ihop och göra sitt jobb, trots att man vet att det kommer leda till osäkerhet och i värsta fall livsfara?

Susanne Nyström jämför med Frankrike som är ganska extremt när det kommer till antalet strejker. Men om Frankrike är extremt åt ena hållet så är Sverige extremt åt det andra. Under de senaste hundra åren har strejkrätten i Sverige urholkats mer och mer. Ända fram till 1980-talet var vilda strejker relativt vanliga i Sverige och en möjlighet för de arbetande att driva igenom högre lönehöjningar än vad facket och arbetsgivaren kommit överens om. Men i dag sker i princip aldrig vilda strejker längre. En anledning till det är inskränkningarna i arbetsrätten 2019 som innebär att stridsåtgärder endast är tillåtna om de syftar till att tvinga arbetsgivaren att teckna kollektivavtal.

Successivt har mer och mer makt förflyttats från dem som jobbar på golvet och påverkas av besluten till arbetsgivarna och fackets högsta representanter. Lokförarnas protest är ett sätt att visa att de som arbetar fortfarande har något att säga till om. Just därför är protesten så viktig och just därför borde vi stötta den helhjärtat. Det kan väl vara värt en halvtimmes extra restid?

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.