En vild strejk är en strejk som sker trots att arbetsgivare och fack har kommit överens. Just nu pågår en sådan bland lokförarna som arbetar på Stockholms pendeltåg. Bakgrunden är att Regionstyrelsen i Stockholm har valt att gå vidare med beslutet om att avskaffa tågvärdarna ombord på tågen och ersätta dem med övervakningskameror.

I en kommuniké skriver lokförarna: ”Vi tror inte att en enda stockholmare hade velat sitta på ett tåg med vetskapen att det bara finns en ansvarig person ombord, som i värsta fall vid en olyckshändelse kanske är satt helt ur spel. Detta med upp till 1800 resenärer, stillastående med två mil till närmsta station, mitt ute i skogen.”

Det är lätt att förstå lokförarnas frustration och, vad jag förmodar, uppriktiga oro. Det är också anmärkningsvärt att Region Stockholm har gjort en granskning av om det skulle kunna gå att bibehålla tryggheten ombord på tågen men utan att involvera vare sig fack eller skyddsombud. Enligt trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är det för att “säkra granskningens oberoende”. Man tycker alltså att ett oberoende är viktigare än att fråga de som faktiskt berörs av beslutet, de som jobbar på tågen varje dag och som borde ha absolut bäst kunskap om hur ett sådant här beslut påverkar.

En strejk är ingenting som de flesta tar lätt på. En vild strejk riskerar dessutom att drabba de strejkande hårt eftersom den betraktas som olaglig. I det här fallet strejkar inte ens lokförarna för att de själva har någonting att vinna på det i form av till exempel högre lön, utan för att de vill kunna garantera allas trygghet.

I DN skriver Susanne Nyström att ”det enda raka är att de strejkande lokförarna snarast börjar köra pendeltågen igen”. Hon motiverar det med att lokförarnas fack Seko har kommit överens med arbetsgivaren och att lokförarna nu bryter mot den överenskommelsen. Men vad ska man göra om ens eget fack inte lyssnar på ens protester? Ska man bara bita ihop och göra sitt jobb, trots att man vet att det kommer leda till osäkerhet och i värsta fall livsfara?

Susanne Nyström jämför med Frankrike som är ganska extremt när det kommer till antalet strejker. Men om Frankrike är extremt åt ena hållet så är Sverige extremt åt det andra. Under de senaste hundra åren har strejkrätten i Sverige urholkats mer och mer. Ända fram till 1980-talet var vilda strejker relativt vanliga i Sverige och en möjlighet för de arbetande att driva igenom högre lönehöjningar än vad facket och arbetsgivaren kommit överens om. Men i dag sker i princip aldrig vilda strejker längre. En anledning till det är inskränkningarna i arbetsrätten 2019 som innebär att stridsåtgärder endast är tillåtna om de syftar till att tvinga arbetsgivaren att teckna kollektivavtal.

Successivt har mer och mer makt förflyttats från dem som jobbar på golvet och påverkas av besluten till arbetsgivarna och fackets högsta representanter. Lokförarnas protest är ett sätt att visa att de som arbetar fortfarande har något att säga till om. Just därför är protesten så viktig och just därför borde vi stötta den helhjärtat. Det kan väl vara värt en halvtimmes extra restid?