DEBATT. Frågan i rubriken är befogad. Kärnkraftsindustrin lanserar nu de små modulära reaktorerna, SMR:er, som en lösning i kampen mot klimatförändringarna. Men den engelske professorn Steve Thomas vid Greenwich University, har granskat argumenten för SMR:er och visat att de inte håller.

Steve Thomas har bland annat ställt följande frågor i sin granskning:

Vad är grunden för påståendet att SMR:er är billigare än stora reaktorer?
Finns det SMR-konstruktioner som är färdiga att byggas?
Har SMR:ernas ekonomi testats?

Erfarenheten av de få beställningar som gjorts på traditionella reaktorer har varit dåliga. Byggtider på 18 år och kostnader som är tre till fyra gånger högre än ursprungliga kalkyler. De nya ”räddarna” för kärnkraftsindustrin är de så kallade små modulära reaktorerna (SMR). De omfattar en rad olika tekniker, användningsområden och storlekar, men bygger i hög grad på de egenskaper som var försäljningsargumenten för de tidigare teknikerna. Det är svårt att tro att de nya teknikerna skall lyckas nu med tanke på de hittills så dåliga resultaten.

Utvecklarna av SMR:er vill ge intryck av att deras konstruktioner är klara att byggas, att tekniken är beprövad och att den är ekonomiskt hållbar. Men den enda SMR som är i närheten av kommersiell försäljning är en amerikansk variant, som varit under utveckling i 20 år. Snabbt ökande kostnadskalkyler har gjort det svårt att hitta investerare trots stort finansiellt stöd från det amerikanska energidepartementet.

Det viktigaste argumentet för SMR:er är att de är mindre och kan tillverkas i fabriker som moduler. Först när någon tillverkare levererat det antal SMR:er som motsvarar ett stort kärnkraftverk kan man avgöra om de blir billigare än dagens reaktorer.

Företaget Rolls-Royce räknar med att kunna producera två reaktorer per år. Det kommer alltså ta många år innan marknaden ens kan se om de är värda att investera i och fram till dess måste produktionen subventioneras med statliga garantier och bidrag!

När kärnkraftverk med småskaliga reaktorer skulle kunna användas i betydande omfattning, realistiskt sett efter 2035, är det för sent för att bidra till minskningen av växthusgasutsläpp!

Steve Thomas sammanfattar:

”Risken är att den fruktlösa jakten på SMR:er, precis som för alla tidigare misslyckade kärnkraftsvisioner, är att resurser leds bort från alternativen som är billigare, minst lika effektiva, mycket mindre riskfyllda och bättre lämpade att bidra till energisäkerhet och miljömål!”

Läs även:

Ledare: ”Låt inte Tysklands kärnkraftsavveckling skrämma oss”

Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen i Sundsvall genom Ulf Gustafsson

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.