Socialdemokraterna ska “uppdatera sin samhällsanalys, rannsaka sig själva och utforma en politik mer i takt med tiden”, det meddelade Magdalena Andersson på en pressträff.

Betyder det att de äntligen har insett att de senaste årens migrationspolitik bara har spelat SD i händerna och att de måste bedriva en mycket mer offensiv klimatpolitik?

Nej, tyvärr inte. Läser man DN:s intervju med Magdalena Andersson framstår det som att hon redan har bestämt sig för att mycket ska vara precis som tidigare. Det ska vara en fortsatt stram migrationspolitik och klimatpolitiken ska ”ta hänsyn till att levnadsvillkoren ser väldigt olika ut i storstäder och där det inte finns någon kollektivtrafik”. Det sistnämnda hade i den bästa av världar kunnat betyda att man skulle satsa mer på att bygga ut kollektivtrafiken, men mer troligt är att man istället kommer anpassa så att det blir billigare och lättare att ta bilen.

Om man ska försöka utläsa något positivt ur hennes svar så är det väl att de kommer jobba mer för att motverka de ekonomiska klyftorna, men exakt hur det ska gå till går hon inte in på, mer än att det inte kommer ske genom någon generellt höjd inkomstskatt.

Socialdemokraterna skulle verkligen behöva göra en uppdatering av sin samhällsanalys som på många sätt har passerat bäst före-datum för flera decennier sedan. Vi skulle behöva ett modigt socialdemokratiskt parti som vågade prata om allas lika rättigheter, inte bara svenska medborgares, som ifrågasatte tillväxtmålet och värderade rätten till fritid lika mycket som rätten till arbete.

Risken med den här samhällsanalysen är dock att det blir bara lite puts på ytan och att man fortsätter på den inslagna vägen, alternativt att man anpassar sig ännu mer till SD. Den typen av partier finns det tyvärr redan alltför gott om.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.