Kontrollanter kontra fuskåkare har länge varit en återkommande konflikt i kollektivtrafiksammanhang. Nu föreslår den avgående ordföranden för Västtrafik ett införande av civilklädda kontrollanter som lösning på konflikten. Motiveringen är att fuskåkandet, som enligt Västtrafik kostar Västra Götalandsregionen uppemot en halv miljard kronor per år, kommer minska när resenärer inte längre kommer kunna identifiera kontrollanterna. 

Ingen region kommer undan frågan om kollektivtrafikens roll och finansiering, hur biljettkontroller ska gå till och hur man ska säkra en trygg kollektivtrafik för såväl resenärer och förare som kontrollanter. I just Västra Götalandsregionen, där Västtrafik sköter kollektivtrafiken, har diskussionen tidvis varit väldigt hetsig, med bland annat stark kritik mot hur biljettkontroller genomförts och vilken makt en biljettkontrollant egentligen bör ha. Många som reser med Västtrafik fruktar de så kallade ”vita kepsarna”, även om mycket förändrats i relationen mellan resenärer och kontrollanter de senaste åren.

Målet med det nygamla förslaget om civilklädda kontrollanter är alltså att minska fuskåkandet så effektivt som möjligt. För att komma åt problemet från ett annat håll har Västtrafik också testat obligatorisk påstigning fram på ett flertal busslinjer, vilket lagt över ett stort ansvar för biljettkontroll på förarna, vilket inte direkt gjort deras arbetsmiljö tryggare. Hur man än vrider och vänder på det verkar lösningen på fuskåkandet hela tiden vara ökad övervakning och kontroll av resenärerna. Med ökad kontroll ska inkomsterna öka, eftersom fler betalar antingen biljett eller böter. Detta ska i sin tur leda till en bättre kollektivtrafik – förutsatt då att pengarna går tillbaka till själva driften och inte ännu mer ökad kontroll för ännu högre potentiella inkomster.

Men tänk om ökad kontroll, med all den otrygghet den innebär för såväl resenärer och förare som kontrollanter, inte alls behöver vara lösningen på kollektivtrafikens finansieringsdilemma? I slutändan handlar det om vilken typ av samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där trygghet betyder ökad kontroll och övervakning, där medborgare ses som kunder i första hand och människor i andra – eller ett samhälle där trygghet betyder jämlikhet, frihet och gemenskap?

En människovänlig kollektivtrafik är en central del i ett planet- och människovänligt samhälle. Vi kan välja att se kollektivtrafiken som ett allmännyttigt blodomlopp i hela landet och dess regioner istället för ett företag som går med ständig förlust och måste subventioneras kraftigt för att kunna existera i ett marknadsbaserat system. Använd pengarna som kontrollanterna kostar till att göra kollektivtrafiken billigare och mer tillgänglig. Beskatta det ohållbara bilåkandet genom exempelvis ökad drivmedelsskatt för personbilar och vägtullar.

I Västra Götalandsregionen har priserna på en biljett ökat mer än priset på bensin under de senaste 20 åren. För många lönar det sig därför att ta bilen till jobbet istället för bussen. Det är helt oacceptabelt om vi ska lyckas skapa ett klimatvänligt samhälle. Istället för att straffa dem som redan åker med kollektivtrafiken men har svårt att få ihop ekonomin med höga biljettpriser bör vi låta dem som smutsar ner vara de som får betala det högsta priset för omställningen.

Om vi tillåter oss en gnutta utopiskt framtidstänkande kan man se framför sig ett samhälle där människor inte behöver ta bilen i särskilt stor utsträckning, där kollektivtrafiken är en självklar del av samhället. Istället för att finansieras av bilåkande (när det minskat) kan kollektivtrafiken finansieras genom skattemedel och ideella krafter i ett samhälle som sätter människan och allt det levande främst, där basinkomst är en självklarhet och kollektiv och gemenskap är ledord. Det kan börja med en omställning till en kollektivtrafik som är en samhällsnyttig service, inte en vinstdrivande verksamhet. Och den kan börja i dag.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.