SVT har nyligen gjort en stor kartläggning av hur klimatförändringarna påverkar Sverige. I kartläggningen har de samlat nyhetsrapportering från olika lokala nyhetsredaktioner, vilket synliggör hur vi alla står inför utmaningen att anpassa våra levnadssätt och samhälleliga strukturer för att överleva i en värld som inte ser ut som den gjorde i går.

Kartläggningen gör det smärtsamt uppenbart att vi skapat system som är sköra för förändring och som har en direkt påverkan på människors vardag – men det blir också klart att vi har goda möjligheter att hitta nya vägar för att skapa ett hållbart samhälle.

Att medeltemperaturen stiger till följd av mänskliga utsläpp, både globalt och på nationell nivå, går inte längre att förneka. Hur mycket vi än önskar att vi kunde förutse exakt vilka effekter det kommer få är det hittills ingen som hittat en fungerande spåkula. Men om det som redan händer är en föraning om hur framtiden kommer se ut behöver vi bygga system som hanterar översvämningar, värmeböljor, torka, invasiva arter och förändrad tillgång till rent dricksvatten och mat. Och det snabbt.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres sa i måndags att församlingens 193 medlemsstater omedelbart måste ställa om från ”omoraliskt och oansvarigt kortsiktigt tänkande” till att fokusera på vad som kommer hända i morgon – och agera utifrån det. Han fortsatte med att trycka på att 2023 måste bli ett år av ”game changing climate action”, inte ursäkter och babysteps – och i synnerhet ingen mer ”bottenlös girighet hos fossilindustrin och dess möjliggörare”.

Men var ska man börja? Guterres pratar mycket om stater och stora företag, och de är naturligtvis stora spelare i det här sammanhanget. De måste agera för att vi ska få till den förändring av samhället som krävs för att vi ska kunna anpassa oss till klimatförändringarna. Men på lokal nivå kan man också göra skillnad. Nyligen släpptes en artikel i The Lancet där en grupp forskare undersökt hur man kan rädda liv genom att plantera träd i städer. Med fler träd i städerna kan man enligt artikeln sänka temperaturen på dagtid i stora städer och på så sätt minska skadorna som en värmebölja medför.

Grönare städer – bokstavligt talat – kan dessutom ha effekt på många plan: vi får skugga i värmeböljan, vi får koldioxidupptagning, vi får vattenlagring för att klara översvämningen. Och kanske viktigast av allt: vi allierar oss med den natur vi aktivt arbetat för att montera ner och ser att vi inte står utanför den utan är en del av den.

Det är hög tid att skapa system som lever och förändras med en helhet som vilket ekosystem som helst. Det är hög tid att se oss själva, våra städer, vår planet som något levande, inte något statiskt, och utgå från det i politiska beslut på såväl lokal som global nivå. Ge liv åt ett träd och det kan ge oss liv tillbaka.

Ju fler som prioriterar liv och hållbara, levande system, desto större chans har vi att klara att anpassa oss efter klimatförändringarna. För att återgå till SVT:s kartläggning: Vi ser klimatförändringarna påverka oss på lokal nivå. Och vi kan anpassa oss efter dem på lokal nivå.

Varje kommun kan välja att lägga sin klimatbudget på att göra det som behövs just där: skapa gröna städer fulla av liv och växtlighet; skapa ett jord- och skogsbruk med fokus på småskalighet, lokal produktion och mångfald. Låt förändringen börja där den märks, och sluta blunda för det som är uppenbart: vi behöver alliera oss med naturen nu för att inte gå under med den.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.