Glöd · Ledare

Ekofascismen – ett grönt skal över en brun kärna

Fascismen är idén om den starkes rätt. Ekofascismen är en förlängning av idén om en naturens lag som ger människor med makt och styrka rätt att överleva. I svenska skogar träffas vita män för vildmarksaktiviteter och prepping, kryddat med hyllande av makthierarkier, toxisk maskulinitet, nationalism och rasbiologi.

Expo rapporterar om helgens träff för nya högerextrema nätverk, varav ett nätverk med aktivister från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen kallar sig “Granskogsfolket”. Detta får religionsvetare och författare till boken Granskogsfolk, David Thurfjell, att beklaga läget och tänka att Harry Martinsson vänder sig i sin grav.

Harry Martinsson skrev en gång en dikt om svensken som ett granskogsfolk, som från vagga till grav uppsöker skydd under de ”skuggande sagor, som bara kan berättas av granar”. Thurfjells bok handlar om den sekulariserade mainstreamsvensken som valt naturen istället för annan andlighet och som söker det inre lugnet ensam under skogspromenaden.

Medan Eyvind Johansson, som delade Nobelpristet med Martinsson 1974, var klarspråkig antifascist, så rörde sig Martinsson oftare i eskapismens och nomadismens undflyende existentiella melankoli. Han reser i naturen, världen och rymden: nästan alltid bort. Jag tänker på omslagsbilden till Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Boken pryds av en ensam tall mot ett vidsträckt skogslandskap och handlar om svenska individer drivna av självtillräcklighetsideal som outsourceat det mellanmänskliga till staten.

Jag undrar: Vad är det med den svenska varianten av naturromantik? Vad är det med viljan att försvinna in bland granarna, att bli ett med naturen på ett sätt som ska innebära att aldrig någonsin behöva stöta sig med någon människa, helst knappt ens nånsin stöta ihop med någon annan människa.

Vad är det med neutralitetslängtan, konflikträdslan, svårigheten att sätta gränser? Vad är det med samtalsklimatförnekande svenskar som har så svårt att erkänna högerextremismen som ett problem? När är det dags att kliva ut ur skuggorna, bygga gemenskaper utan nationalism, men inse att möten med andra människor innebär kravet på att kunna möta och bemöta olika åsikter.

På förintelsens minnesdag den 27 januari sände Omställningsnätverket en livestream med samtal om hur omställningsrörelsen kan möta en framväxande ekofascism. Det har varit en del stormiga turer runt nätverket där en inkluderingslängtan medfört att företrädare för omställningsrörelsen, av vad som förhoppningsvis var okunskap, medverkade i en video som den högerextrema mediekanalen Exakt24 gjorde om Omställningsrörelsen, och senare själv delade videon som följs av en uppmaning om att skänka pengar till videokanalen. Men kanske kan rörelsen äntligen sluta upp kring ett erkännande av framväxande högerextremism och återkomsten av organiserad antisemitism som ett verkligt problem.

I Omställningsnätverkets livestream pratade Hillevi Helmfrid om överlappet mellan delar av omställningsrörelsens narrativ och ekofascismens naturvurm, som dock i det senare fallet handlar om vilja till ren natur för ett utvalt ariskt renblodigt fåtal. Hon beskrev ekofascismen som att den har ett grönt skal över en brun kärna.

Helmfrid pratade om vikten av att känna igen ekofascistiska tankefigurer. Några vanliga sådana kretsar kring överbefolkning, där rasifierade människor beskrivs som problemet eller som orsak till miljöproblem. Sådana tankar fanns bakom masskjutningarna i Buffalo, New York och i El Paso, Texas, liksom bakom terrordådet i moskén i Christchurch på Nya Zeeland. Ibland framställer ekofascisten hela mänskligheten som ett virus, undantaget icke normbrytande hälsosamma vita människor inom den egna nationen.

Tankar om en vit ras som naturligt överlägsen och tankar om kulturell, genetisk och kroppslig renhet är andra tankegångar som återkommer i ekofascistiskt material. Lösryckta meningar om hälsa och naturlighet kan lätt delas vidare av personer som inte alls inser vilket annat tankegods de legitimerar.

Men en längtan efter det naturliga livet får aldrig bli en naturromantisk renhetslängtan, för där kryper genast nationalromantik och hälsofascism in. Omställning är inte en fråga om kroppslig renhet utan är en global angelägenhet där minskad fattigdom och skolor, inte minst för flickor, stabiliserar befolkningstillväxt och ger resurser till hållbarhet.

Det gäller att syna narrativ, innehåll och avsändare av budskap. Att till exempel dela poster som enbart går ut på att det bara är gamla, redan sjuka eller överviktiga som dött av covid, underförstått att det då inte gör så mycket för att de ändå ska dö snart eller rentav har förtjänat det – detta är ett annat exempel på ekofascistiskt tankegods där egen renhet, styrka och naturens lag trumfar medmänsklighet, solidaritet och maktanalys. Du känner igen den nazistiske eller ekofascistiskt orienterade avsändaren av sådana budskap på det förakt mot svaghet eller normbrott som riktas mot ”tjockisar” och ”gnällbögar” som inte tagit sina vitaminer, tränat och vårdat sitt immunförsvar, för att citera ur en kommentar på en sida för ett gym för nationalister och patrioter. Ett kommentarsfält uppblandat med träningstips, hälsoråd och rekommendationer om filmer om Adolf Hitler.

Det gäller för omställaren att inte förlora sig i eskapistiska drömmar om det egna rena naturvänliga livet utan att ständigt minnas vilka som har möjlighet till detta liv, och vilkas liv som hotas först i klimatkrisen. För den som på allvar tar in att vi är en enda gemenskap på en planet handlar omställning lika mycket om politik för omfördelning av makt och resurser, som om egen resursminimering.

I det ekofascistiska tankegodset är ”globalismen” en idé om en judisk världselit som styr allt möjligt, från bankerna till WHO. För omställare förankrade i den verkliga jordens mylla är globalism en utgångspunkt för global klimatkamp. Där hittar vi kraft bland både granar och grannar för att både odla potatis och studera samband mellan kolonialism, kapitalism, skövling och ökenutbredning i andra delar av världen.

Kanske är vi många som känner igen oss i Hillevi Helmfrids beskrivning av en växande insikt om att aktiv antisemitism, nazism och fascistiskt tankematerial faktiskt återkommit.

Jag tänker på den 7 juni 2022 när jag, en överläkare från SKR och en präst slog följe efter samverkan kring ett seminarium i Helsingborg, blickade ut över den vackra kuststaden och utbytte några ord om vad vi kände till om staden. ”Inte så mycket”, sa jag, ”förutom att jag vet att här finns här finns en hel del organiserade nazister”. De andra lät lite som att jag skämtade och jag tänkte då att de (ännu) inte delade den där tunga känslan av en insikt om allvaret i svensk högerextremism. Med på samma seminarium var också Ing-Marie Wieselgren, men hon hade redan åkt vidare med tåg mot nästa uppdrag. En månad senare var hon död, mördad i Visby av en svensk högerextremist.

Läs även:

Ekofascism med rötter i djupekologin

Omställningsrörelsens livestream med Hillevi Helmfrid finns att se i efterhand för den som missade.

Över 12 000 har gillat Facebooksidan De fria, som lockar med kritik mot bankväsendet, men styrs av en förintelseförnekare.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.