I år firar kungen 50 år på tronen. Han inleder jubileumsåret storstilat med att både säga att han inte ångrar sitt uttalande för 20 år sedan då han berömde diktatorn i Brunei samt att han fortfarande är bitter över att vi ”retroaktivt” införde så kallad full kognatisk tronföljd (det vill säga att det äldsta barnet oavsett kön ärver tronen). Detta, menar kungen, innebar att hans son, Carl Philip, därmed fråntogs den konungatitel som han rätteligen skulle innehaft. (Att en grundlagsändring som skulle innebära ändringar i tronföljden redan var på gång innan Carl Philip föddes väljer han dock att inte nämna). Kungen fortsätter dock med att intyga att den då drygt sex månader gamla prinsen tog det hela bra. Vilken tur. 

Kungen är kungen och man kan skratta och rycka på axlarna åt såna här uttalanden. Men det finns trots allt åtskilliga problem med monarkin som konstitution. Ett är givetvis att de torde vara Sveriges största bidragstagare. Samtidigt som högerregeringen gärna vill strama åt bidragen till de som har minst så valde de i den senaste budgeten att höja apanaget till kungahuset med drygt 17 miljoner. Det innebär att vi i år, via skattesedeln, betalar nästan 168 miljoner till Kungliga hov- och slottsstaten. Och nästa år ska apanaget öka med ytterligare 6 miljoner. “Vad fan får jag för pengarna?” kan man ju undra. Tja, en motvillig monark som reser land och rike runt och klipper band och fäller en och annan kommentar som visar att han inte är helt i takt med tiden – oavsett vad valspråket säger.

Apropå motvillig monark. Kungen har förstås inte bett om att bli kung. Inte heller de andra i kungahuset har bett om att bli kungliga, förutom möjligen Silvia. Av den anledningen kan man tycka lite synd om dem, dömda som de är till att resa runt och klippa band och hälsa på andra statschefer. Det är, hur man än vrider och vänder på det, väldigt märkligt att vi fortfarande år 2023 har en titel som ärvs. Det finns dessutom ett antal regler som gäller för kungafamiljen som alla skulle tycka var absurda om det gällde “vanliga människor”. Till exempel åtnjuter kungen straffrättslig immunitet, han skulle alltså rent teoretiskt kunna mörda någon utan att bli straffad för det. Religionsfriheten gäller inte heller för kungligheter, utan de måste bekänna sig till landets tro, alltså protestantism.

Att man ska kunna välja sin väg i livet och inte tvingas in i ett ämbete borde vara självklart i alla länder som vill kalla sig för demokratier. Likaså att alla medborgare ska kunna straffas för de gärningar de begår och tro på vad de vil.

Med tanke på det uppenbara självskadebeteende som kungen ägnar sig åt nu så undrar jag också om han innerst inne hoppas på att någon ska rycka in och ta ifrån honom titeln som statschef.

Jag har därför ett förslag på en utmärkt jubileumspresent till hans majestät – avskaffa monarkin! Så kan den motvillige monarken äntligen få slippa att vara monark och vi kan få ett statsskick som är i takt med tiden.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.