Trots klimatkrisens och den globala miljöförstöringens långtgående ödesdigra effekter för planetens framtid, liksom förväntad besvikelse efter varje klimattoppmöte, är den svenska miljö- och klimatdebatten sorgligt visionslös och teknokratisk. I traditionella partiledardebatter har klimatkrisen undantagslöst dominerats av frågan om energiförsörjningen. Eller kanske rättare sagt, huruvida kärnkraften är det bästa alternativet för svensk elproduktion eller inte.

Hur är det möjligt att kärnkraftsfrågan får ett så stort utrymme på ett sätt som andra miljö- och klimatrelaterade frågor jämförelsevis knappast får? Eftersom vi lever i en tidsperiod som en bred forskarkår pekar ut som avgörande för att uppfylla Parisavtalet är det viktigare än någonsin med kritisk granskning av miljö- och klimatdebatten. Här behövs flera perspektiv sammanvävas, och i egenskap av humanist är mitt bidrag här att fördjupa den identitetspolitiska dimensionen genom att försöka skärskåda diskursernas ursprung och verkan.

Inspirationen till denna reflekterande text kommer från statsvetaren Linus Hagströms iakttagelser av den svenska Natodebatten. Ställningstagandet för eller mot ett svenskt Natomedlemskap har i stor utsträckning handlat mer om identitetspolitik än om försvars- och säkerhetspolitik.

En fråga om gruppidentitet

I sammanfattande drag kan man säga att de som argumenterade för ett svenskt Natomedlemskap pekade ut allt som hade med Ryssland att göra som demoniskt. Det synsättet indikerar att man vill uttrycka sitt motstånd genom att alliera sig med väst och USA via Nato, något som i denna kontext ses som en motvikt till Ryssland. De som argumenterade mot ett svenskt Natomedlemskap motsätter sig imperialism, kärnvapen och stormaktspolitik. I det avseendet ses Nato inte som en motvikt till Ryssland, utan båda parter hänger samman i ett stormaktsspel som man är mot.

Tanken slog mig att kanske är det genom det identitetspolitiska spåret som vi även bör förstå energidebattens inneboende struktur? Att energiförsörjningen i en extremt politiserande riktning i grunden är en fråga om gruppidentitet? Den definition av ”identitetspolitik” jag, liksom Hagström, ansluter mig till härrör från den svenska Nationalencyklopedins formulering: ”Identitetspolitiska rörelser utgörs i regel av personer som via en gemensamt accepterad gruppidentitet försöker förändra samhället i en riktning som ligger i gruppens intresse.”

Kraftigt symbolvärde

Positioneringarna inom den energipolitiska debatten idag har stark koppling till folkomröstningen 1980 om kärnkraftens framtid i Sverige. Moderaterna förespråkade då som nu utbyggnad av kärnkraften, medan Centerpartiet, Kristdemokraterna (då) och Vänsterpartiet då som nu motsätter sig detsamma till förmån för förnybar elproduktion. För Socialdemokraternas del är kärnkraft som så mycket annat en förhandlings- och opinionsundersökningsfråga, varmed kongressbeslut och långsiktiga strategiska mål byts bort. Under förevändningen att man agerar ”pragmatiskt” har Socialdemokraterna därför aldrig haft något tydligt och robust ställningstagande, medan för övriga partier blir ställningstaganden för eller mot kärnkraft centralt för den egna partiidentiteten. På så vis blir kärnkraftsfrågan laddad med ett symbolvärde, som avspeglar grupptillhörigheter och varpå de teknologiska argumenten bidrar till att understödja sinnebilden i fråga.

För Moderaterna och deras nuvarande regeringspartners Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är ordval som ”planerbarhet”, ”stabilitet” och ”fossilfritt” återkommande i deras argumentation för investering i ny kärnkraft. Ett annat tongivande argument är att kärnkraft anses vara till klimatets fördel, eftersom det är ”utsläppsfritt”. Några ordval som förekommer på andra sidan bland Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet är att kärnkraft är ”riskfylld”, ”smutsig” och ”dyr”. Dessutom betonas att det inte finns säkra metoder för slutförvaringen av kärnbränslet. Partierna till höger backas upp av resursstarka lobbyister från bland annat Svenskt Näringsliv, medan kärnkraftsmotståndare har förankring i en bred folklig miljörörelse som funnits sedan 1970-talet. Viktigt emellertid att påpeka att det givetvis finns liberaler och konservativa som är motståndare till utbyggnad av kärnkraft, likaså finns socialister som förespråkar motsatsen. Inom ramen för ovan nämnda resonemang blir de dock undantag som bekräftar regeln för den svenska energidebattens positionsbestämning.

Omstart inte möjlig

I valrörelsen fick frågan om energiförsörjning förnyad aktualitet till följd av de skenande elpriserna, och i den vevan uppstod en stridighet om historieskrivningen: Ulf Kristersson (M) anklagade den rödgröna regeringen för att ha avvecklat väl fungerande kärnkraft i förtid (Ringhals 1 och 2), medan Magdalena Andersson (S) kontrade med att det behövs en ny energiöverenskommelse och att hon inte uteslöt några alternativ.

Avvecklingen av Ringhals 1 och 2 har dock skett på affärsmässiga grunder, och inte politiska som påstods. Men denna fakta spelar ingen roll för Kristerssons lag. Efter att de vann valet skulle visionen om investeringar i ny kärnkraft möta verkligheten. Hans regering skall initiera en statlig utredning om en återstart av Ringhals 1 och 2. Det är bara det att eftersom komponenterna tagits ur drift kan man därmed inte starta om dem på nytt.

En återstart skulle ta flera år, varpå livslängden skulle bara vara på fem-sex år. Det tyska bolaget Uniper (det bolag som tyska staten köpte upp i september och som är främsta ägare till svenska kärnkraftsanläggningar) har även meddelat att de inte har några planer på att investera i ny kärnkraft i Sverige, till skillnad från vad chefen för Barsebäck (som ska läggas ner) påstod. Dessutom bör det tilläggas att det finns avskräckande erfarenheter vad som kan hända när olyckor inträffar, till exempel Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima.

Markör för högerpolitik

Så varför detta fastklamrande vid kärnkraft hos Moderaterna och deras samarbetspartners? Varför vill de att staten skall diktera över energipolitiken istället för marknaden? För att vara partier som anser att den fria marknaden är det heligaste av allt blir det ologiskt. Ja, den enda rimliga förklaring jag kan se är att det handlar om identitetspolitik. Att frågan om kärnkraft i grunden är ett ideologiserat projekt; en kraftfull symbolisk markör för högerpolitik. Funktionen och de praktiska inslagen blir underordnat symbolvärdet.

Kärnkraft ingår i en större berättelse om samhället som gestaltats av en återkommande medial åsiktsteater i form av partiledardebatter. Regisserad av, för att än en gång låna svenska Nationalencyklopedins formulering, ”personer som via en gemensamt accepterad gruppidentitet försöker förändra samhället i en riktning som ligger i gruppens intresse.”

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.