Allt fler försök med basinkomst genomförs runt om i världen. Allteftersom kunskapen ökar och data från utvärderingar trillar in så behöver grundläggande frågor ställas om vad som är ett bra utfall av försöken.

Hur vet vi om det blev ett bra resultat av försöket? Vad är det som ska mätas? Vad är ett gott liv? Vad är ett gott samhälle? När basinkomstförsök i Finland utvärderades ville vissa peka på att försöket var misslyckat och inte alls lett till att deltagarna jobbade mycket mer än tidigare. Andra rubricerade försöket som framgångsrikt och lyfte siffror på avsevärt förbättrad psykisk hälsa.

Diskussioner om basinkomst behöver landa i värderingsdiskussioner. Förslag avfärdas från både höger och vänster ibland allt för enkelt med hänvisningar till att basinkomst kanske förändrar hur saker är nu, men utan att behöva ge skäl till argument om vad som är så bra med hur det är nu. Fokuset på lönearbete till exempel.

Högern blir rädd att människor ska sluta arbeta med basinkomst, för människan ses som lat och parasiterande och i behov av yttre kontroll för att göra rätt. Vänstern blir rädd att människor ska sluta arbeta, för lönearbete anses vara det bästa som kan skapa värde och ge livet mening. Sällan ges plats i debatten för frågor om lönearbetets självklara ställning, om vad lönearbete ger oss och tar från oss i form av livstid eller om det som lönearbetet kan ge också kan skapas på andra sätt.

Levnadsstandard i form av konsumtionsnivå är ett annat ämne som sällan diskuteras vidare i debatten när det handlar om nivåer på basinkomsten. Ofta inleds invändningar med fraser om att ”en basinkomst i praktiken skulle bli så låg att …”. Ja, så låg att vad då? Hur mycket pengar behövs egentligen som garant för möjligheten att leva ett gott liv? Mycket av det som kan göra det dyrt att leva är sådant som krävs för att vi ska vara anställningsbara, ha fina kläder, pendla varje dag till ett jobb, bo dyrt så nära som möjligt de platser där hittepå-jobben finns (ja marknaden för hittepå-jobb, skapade jobb och jobb för att skapa en känsla av behov av nya saker, den marknaden har vuxit enormt).

Det är ett dilemma att både driva på för ekonomisk jämlikhet, och lyfta diskussionen om att det inte skulle behövas så hög ekonomisk grundtrygghet för möjligheten att leva ett gott rikt liv.

Basinkomst kan ses som fundamentet för grundtrygghet och mänsklig värdighet. Men hur mycket pengar behövs för grundtrygghet, mat, tak över huvudet och så vidare? Vissa saker kommer alltid att vara en klassfråga, men vi ska för den sakens skull inte tro att den som har råd med kostsamma livsval nödvändigtvis lever ett bättre liv. Så frågan om pengarnas värde och inkomstnivåns roll för det goda livet behöver kunna diskuteras.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.