Ännu ett globalt klimatmöte har passerat. Och med det har även förtroendet för mötena sjunkit. COP27 var en besvikelse redan innan mötet tog fart. Den dubbelmoral som började med att låta Coca-Cola sponsra satte tyvärr tonen.
Det visade sig sedan att över 90 procent av sponsorerna hade kopplingar till industrin för fossila bränslen. Global witness räknade 636 lobbyister för industrin i korridorerna. Det var alltså 25 procent fler lobbyister jämfört med i fjol. Det är inte konstigt att förhandlingarna rör sig i snigelfart.

De globala klimatkonferenserna kräver allt mer att omvärlden ska se mellan fingrarna. Bortom det ökade inflytandet som diverse sponsorer och företag har fått. Och bortom det faktum att världens ledare flög in på runt 400 privatjet. Även bortom det faktum att de som ska leda kampen mot klimatförändringarna beter sig som miljardärer på semester. Vi ska helst också acceptera att utrymmet för civilsamhället var starkt begränsat i år.
Det är inte så konstigt längre att COP-mötena kallas för greenwashing-festivaler. Tyvärr ligger det mycket sanning i att både politiker och företag använder mötena för att framstå som miljövänliga. Det är viktigt att inse att konferenserna drar till sig krafter som inte är där för miljöns eller omvärldens bästa. Tvärt om, de är där för att dra i handbromsen.

Civilsamhället uppmärksammade problemet ett bra tag innan COP27. Med en kampanj som syftade till att förhindra inflytandet av stora förorenare. Bland annat krävdes att de inte skulle få ta del av beslutsfattandet eftersom de försvagar det globala arbetet mot klimatförändringarna. Och orsakar att vi balanserar på gränsen till utrotning.

Ett annat krav var att klimatmötena inte får användas till greenwashing. I år fanns som bekant stora loggor av både Coca-Cola och Microsoft på mötet. Coca-Cola är världens största producent av plast. Och Microsoft är olje- och gasindustrins största tech-partner. Kampanjen lyfte faktumet att COP-mötena kommer att misslyckas så länge denna typ av samarbete accepteras.
Därför är det inte så konstigt att COP27 blev en besvikelse. Det resulterade i vaga ordval och en ny fond utan några pengar i. Självklart är den nya fonden för förluster och skador en liten framgång, eftersom det Globala syd har kämpat för den i över 30 år. Men två veckor av förhandlingar borde ha klarat betydligt mer än så. För tillfället är fonden enbart en symbol. Inte klimaträttvisa.

Det är som om vi har glömt bort den snabba omställning som skedde under pandemin. Vi lyfter en tom fond till höjden och nöjer oss med att diskutera vem som ska fylla den vid nästa möte. Nästa år. Eller kanske kommer beslutet skjutas på mer än så. Hur många klimatkatastrofer kommer att ske där emellan? Hur många människor kommer att lida utan att få den hjälp de hade kunnat få? Och hur mycket mer kommer industrier att kunna släppa ut tack vare vaga ordval och bromsade åtgärder?

Det går inte att skapa den förändring som krävs med samma mönster som har skapat problemet. Det går inte att ha fler röster för den fossila bränsleindustrin vid bordet än det finns röster från civilsamhället. Regeringar och förorenande företag måste pushas tillbaka och pressas av folket. De som drivs av andra agendor än att samhällshjulet ska fortsätta rulla på till varje pris. Eller som drivs av andra motiv än tillväxt. COP-mötena behöver reformeras.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.