Kort efter att Tidöavtalet presenterades så lade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik ut en artikel på deras intranät där han redogjorde för hur avtalet kommer att påverka myndighetens arbete. Många i personalen reagerade kraftigt. “Vill bara gråta”, skrev en person. En annan undrade vart medmänsklighet och solidaritet tagit vägen, en tredje sa att hen skulle be om att få tidigarelägga sin pension. Samtidigt var det flera anställda som ifrågasatte att andra skrev öppet om sina känslor och som menade att man som myndighetsperson måste vara “frikopplad från sina egna politiska åsikter och känslor”. 

När Mikael Ribbenvik gästade 30 minuter med Anders Holmberg i förra veckan fick han med anledning av detta frågan om det jobbar aktivister på Migrationsverket. Ribbenvik svarade snabbt nej. Samtidigt betonade han att det är människor som jobbar på Migrationsverket och att man har rätt till att uttrycka sina känslor och åsikter på till exempel kafferaster så länge det inte påverkar ens yrkesroll. 

För egen del hade jag blivit mer bestört om det hade varit så att personalen inte alls reagerade på innehållet i Tidöavtalet. De borde ju nämligen, kanske bättre än några andra, inse vilka extrema konsekvenser det kommer få för väldigt många människor om allt som står i avtalet genomförs. 

Ta bara en sådan sak som att man vill “utmönstra permanenta uppehållstillstånd”. Den oro och stress som det måste skapa hos alla de människor som har fått permanent uppehållstillstånd och som trodde att de var trygga, men som nu riskerar att få det tillbakadraget, går knappt att föreställa sig. Handläggarna och den övriga personalen inser troligen också att det är massor av människor som kommer hamna mellan stolarna, som regeringen vill utvisa men som mottagarländerna vägrar att ta emot, och som kommer få leva som papperslösa med allt vad det innebär.

Att de som blivit ålagda att utföra det här uppdraget av regeringen uttrycker sina känslor bör tas som ett gott tecken. Det visar att det inte bara är robotar som jobbar på Migrationsverket utan att det också finns människor som faktiskt bryr sig. Om de sen nöjer sig med att bara skriva ut sin sorg på intranätet eller om de mer aktivt kommer ta strid mot förslagen, och därmed kanske riskerar sin anställning, får framtiden utvisa. Men jag hoppas att det även på Migrationsverket finns anställda som inte bara ser sig själva som kuggar i ett hjul utan som också tar de möjligheter de har att påverka.

Ett annat gott tecken är alla anställda på skolor, inom sjukvården och på bibliotek som de senaste veckorna har protesterat mot den del i Tidöavtalet där det står att anställda inom kommuner och myndigheter som möter personer som vistas olovligen i landet ska ha anmälningsplikt. Inom lärarkåren har 9 av 10 sagt att de kommer vägra att anmäla papperslösa elever, styrelsen för BiS, Bibliotek i samhälle, tycker att förslaget i sin helhet bör hamna i papperskorgen och till och med den nya sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD) har sagt att hon inte tycker att hälso- och sjukvården ska omfattas av anmälningsplikten.  

Det är värt att påminna om att en av de starkaste faktorerna bakom att Förintelsen kunde äga rum var att det fanns massor av människor som vägrade erkänna sin egen roll i det hela, som menade att de “bara gjorde sitt jobb”. Givetvis var det en helt annan situation, men tyvärr finns samma mönster även i dag. Att aldrig ta moralisk ställning utan bara utföra sina arbetsuppgifter är i längden livsfarligt. 

Så om man med aktivist menar någon som vågar ifrågasätta, som tar ställning för solidaritet och medmänsklighet och som påpekar det omänskliga i att jaga papperslösa barn eller att inte behandla människor som är svårt sjuka – ja, då hoppas jag sannerligen att det jobbar många aktivister på våra myndigheter.  

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.