Klimatet är en het fråga just nu. Det i sig är en bra sak – ju mer frågan uppmärksammas, desto bättre. Just nu handlar det i stor utsträckning om vår nya regerings bristfälliga klimatpolitik och huruvida klimatmötet Cop27 i Egypten kommer kunna leda till något mer än ytterligare ett protokoll i raden av tomma löften. Det är bra att frågorna uppmärksammas, men det blir också allt mer uppenbart att det är långt ifrån tillräckligt. Vi behöver aktion, men när makthavare världen över tycks sträva bakåt snarare än framåt i klimatarbetet kan det börja kännas hopplöst att agera för den enskilda individen.
Hopplöst är det dock inte. Tvärtom har vi alla möjligheter att bromsa klimatförändringarna, om vi bara är beredda att arbeta på sätt som inte tillhör vanligheterna i en kapitalistisk ekonomi. Pengar och resurser behöver landa där de gör nytta, det är helt sant, eftersom det är så vi byggt systemet. På Cop27 finns många representanter för världens urfolk på plats, med målet att trycka på världsledarna för att se till att pengarna de lovar faktiskt når fram och kan göra nytta.
Yanel Venado Giménez, som är jurist och företräder en ursprungsbefolkning i Panama, säger att ”direktfinansiering är det enda sättet att säkerställa att klimatprojekten också tar hänsyn till urfolkens kulturella vanor. Vi har egna agronomer, ingenjörer, jurister och andra mycket kunniga personer. Dessutom vet vi hur man samarbetar”. Lägg väl märke till den sista meningen i citatet: ”dessutom vet vi hur man samarbetar”. Förmågan att samarbeta är central i klimatomställningen, men den pratas det ofta alldeles för lite om.
Om vi värdesätter fungerande cirkulära system där människan ingår som en del i en helhet snarare än att fokusera på hierarkiska system skulle vi kunna agera på ett helt annat sätt i klimatarbetet. Det synsättet bör genomsyra mellanmänskliga relationer såväl som människans relation till övriga arter på planeten. De forskare som var med och tog fram Parisavtalet agerar nu för att få fram något liknande för att skydda den biologiska mångfalden inför att ett nytt ramavtal för just detta ska tas fram i samband med Cop15 i Montreal i december i år. Den biologiska såväl som den sociala mångfalden är central i klimatomställningen. Vi behöver varandra, vi behöver alla kunna samexistera. Fungerande ekosystem och cirkulära ekonomi går hand i hand.
Genom att fokusera på människans förmåga att samarbeta och skapa förändring tillsammans kan vi aktivt arbeta för att motverka klimatkrisens framfart, och anpassa oss till de förändringar som orsakats hittills. Det finns till exempel gott om gräsrotsrörelser och föreningar att engagera sig i.
Men det går också att börja skapa samarbete i ännu mer lokal skala: skapa en gemensam odlingsplätt på gården och odla för ökad biologisk mångfald, starta en cykelreparationsverkstad, bjud din granne på egenodlade tomater och prata om klimatet. Ta vara på och lär av varandras kunskaper och erfarenheter. Låt resten av planeten bli en del i det samarbetet – ta vara på och värna de lokala naturområden som finns och arbeta för att skapa fler.
Människor har i alla tider kunnat leva som en del av naturen, med en förståelse och respekt för ekosystem och biologisk mångfald. Istället för att fokusera på hur ouppnåelig makten är i en kapitalistisk makthierarki kan vi alla börja fundera på hur vi kan göra saker tillsammans, som en del av en helhet utan någon inneboende rangordning. Människor är i grunden bra på att samarbeta. Låt oss ta fasta på det, och bygga ett nytt cirkulärt system nerifrån och upp.
Klimatmötet i Egypten har åtminstone inte resulterat i total katastrof.
Trump ställer upp i det amerikanska valet 2024.
