Glöd · På djupet

Mosaik av synsätt bygger en mer levande landsbygd

”Den mosaik som syns i flygbilder av traditionella odlingslandskap, fyller en funktion.

I den nya boken Framtidens by – När lokalsamhällen tar sig rätten att  blomstra utforskar några personer ur Omställningsrörelsen hur vi kan skapa livgivande lokala samhällen. Vi publicerar här ett utdrag ur boken som handlar om varför vi måste förändra våra sätt att tänka för att få landsbygden och hela samhället att blomstra.

De samhällsproblem vi möter i dag kan inte lösas med samma tänkande som gav upphov till dem. Denna utgångspunkt formar inte bara innehållet i en metod för återflytt till landsbygden, utan också ramverket och sammanhanget.

Själva begreppen metod och koncept för i dag tankarna till linjära, industrimoderna processer där man bara behöver utföra ett antal steg enligt anvisningar i en viss ordning för att uppnå förväntat resultat. Det bygger på tankesätt som objektifierat världen, som om den består av förutbestämdbara mekaniska föremål och skeenden som kan manipuleras på vissa sätt för att uppnå önskade effekter: Om vi bara trycker på de rätta knapparna kan vi få ut förväntade produkter ur ”maskinen”. Detta är ett mekanistiskt tänkande som bidragit till de globala kriserna och som i dag fortsätter i olika ekomoderna tappningar, exempelvis nyliberalismen. Ett tänkande som även skapar djupa känslomässiga sår hos oss människor.

Landsbygden reagerar sunt

Landsbygdsbefolkningen upplever på nära håll vad som händer när hela naturen börjar behandlas som en produktionsenhet som ska försörja städerna. Det sänker livsvärde och livskvalitet för alla inblandade. Ur ett urbant perspektiv har landsbygdens frustration ibland uppfattats som otacksamhet.

Vi ser det snarare som en sund reaktion på ett dysfunktionellt tänkande och ett dominant beteende –  ett behov av frigörande från en urban och industrimodern kultur som upplevs förtryckande och vars rötter kan spåras tillbaka till kolonialismen.

Metoder byggda på det tänkandet har inte förmått vända dagens ohållbara utveckling, där utarmningen av lokalsamhällen är en betydande aspekt. För att utforma effektiva metoder kan vi istället hämta inspiration från dagens kunskap om såväl naturliga som mänskliga principer för organisering. Ekosystem och samhällen beter sig inte som förutsägbara maskiner utan fungerar som levande system som är komplexa, oförutsägbara, sammanhängande, cirkulära och självorganiserande.

Metoder för samhällsutveckling kan inte pådyvlas systemen uppifrån eller utifrån, utan behöver frigöra systemens naturliga och inneboende förmåga att återhämta sig, blomstra och utvecklas på egna villkor, i balans med omgivande ekosystem och samhället i stort. Sådana samhällen utvecklar naturligt tillit, trygghet, öppenhet och inkludering. Detta står långt ifrån gängse landsbygdsutveckling som begränsat sig till att försöka kompensera landsbygden när de lokala samhällssystemen har kollapsat i kölvattnet av urbaniseringen. Sådant skapar inte attraktivitet och inflyttning i längden.

Holistiska synsätt

En metod som vill stärka landsbygdens återbefolkning kan alltså inte bygga på styrning uppifrån, utan behöver inriktas på att skapa förutsättningar för processer som kan växa fram nedifrån eller inifrån på mer organiska vis. Det sker genom att skapa möjliggörande lärmiljöer där människor och grupper kan upptäcka sig själva som medskapande subjekt med egenvärden, snarare än enbart objekt med nyttovärden.

Sådana lärmiljöer kan uppstå i grupper där man lyssnar till och accepterar varandra på djupet, där det är tillåtet att experimentera, ta risker och pröva nya beteenden. Det stärker människor i att agera som medledare för att forma lokala, inkluderande gemenskaper byggda på holistiska och jordcentrerade synsätt – ett kulturellt och systembaserat ledarskap.

Alla sektorer behöver involveras för att säkra mångfalden i lärmiljöerna, inte minst blir det angeläget att stödja de lokala ekonomiska kretsloppen och ett lokalt näringsliv eller ekoprenörskap.

De fysiska strukturerna och husen är en aspekt av dessa lärmiljöer, samtidigt som kultur, förhållningssätt och värderingar behöver vara tongivande. Snarare än att utgå från utstakade steg som ska utföras i en viss ordning, handlar ByA–metoden om att odla ett antal förhållningssätt som kan bilda utgångspunkter för lärmiljöerna. Förhållningssätten utvecklas i gemensam handling, inte minst för att producera mat i samförsörjande system och arbetsgemenskaper. I detta ljus framstår ”närodlat” som ett begrepp med många dimensioner. Även begreppet ”näringsliv” får djupare innebörd.

Bredbandsbullerbyar

Standardiserade lösningar är problematiska när vi har att göra med landsbygder som alla är anpassade efter lokala förhållanden. Precis som med frösorter blir resiliensen eller motståndskraften starkast när mångfalden bevaras. Till skillnad från mekaniska strukturer är inte dessa levande system förutsägbara. Den mosaik som syns i flygbilder av traditionella odlingslandskap, fyller en funktion även om den skulle vara en nagel i ögat på folkhemsingenjörerna. Den ger trygga och hållbara förhållanden som gör att jordbruket kan leverera även i tider med osäkert klimat och starkt minskad energitillgång. Mångfalden bygger en kollektiv kompetens för att hantera oförutsägbara situationer.

Berättelsen om bredbandsbullerbyar liknar levande system som kan vara både mångfaldiga och paradoxala, ibland motsägelsefulla.

För att möjliggöra en hållbar samhällsomvandling, behövs ett systemiskt eller kulturellt ledarskap som kan hantera komplexa utmaningar. I det ljuset kan omställningen liknas vid en samhällelig mognadsprocess, ett kollektivt vuxenblivande där vi som mänsklighet tillägnar oss holistisk kunskap och handlingsförmåga. Själva utforskandet är centralt i en sådan process. Berättelsen kan bara växa fram i ett tillsammanslärande där mångfalden av perspektiv bygger större kunskap.

Där större vikt läggs vid att ställa frågor som kan öppna upp och fördjupa utforskningen, snarare än att snabbt komma fram till färdiga svar. Det är ett klassiskt folkbildarperspektiv med fokus på en ekologisk folkbildning eller en frigörande ekopedagogik som nyckeln till hållbar omställning. Omställningens ledarskap behöver alltså inriktas på att stödja och möjliggöra dessa lärprocesser, snarare än att styra och kontrollera. De kan börja i små lokala grupper, där en hållbar kultur kan växa fram.

Bykulturens renässans

För att landsbygden och hela samhället ska blomstra, behövs verktyg, metoder och tillvägagångssätt som kan fungera som ”meningsfulla störningar” i de ohållbara system som behöver förändras. Störningar som kan sprida ringar på vattnet och få igång kaskad-effekter.

Bredbandsbullerbyar är ett sådant fenomen. En idé och metod som är komplex och mångdimensionell, precis som naturens levande system, snarare än komplicerad och endimensionell – egenskaper som har mer att göra med industriella processer.

Förhoppningsvis kan den bidra till att bana väg för bykulturens renässans, som en strategi för hållbar omställning med lokala svar på globala kriser.

Glöd · Debatt

Vårt kollektiva självbedrägeri kring djur

Är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs, skriver Martin Smedjeback, ordförande i Save Movement Sverige.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.