Glöd · Ledare

Införandet av en kulturkanon är tom symbolpolitik

När Tidöavtalet presenterades fastslogs det att regeringen skulle införa en svensk kulturkanon, enligt kulturministern Parisa Liljestrand för att skapa ”gemensamma referensramar” och ”ena landet”.

Motiven verkar lånade från SD:s motion, som hämtar inspiration från Danmarks kulturkanon, och visar på hur den gemensamma svenska identiteten ska formas genom ”ökad reflektion kring kulturarvet”. På vilket sätt en kulturkanon ska användas eller hur den ska se ut verkar Liljestrand inte ha någon vidare koll på, men utesluter inte att den kan komma att användas i medborgartest. Att styra kulturen är ett första steg i riktning mot ett totalitärt styre, som flera författare påpekade i ett upprop mot en svensk kulturkanon i Expressen häromdagen.

Om politiker ska lägga sig i kulturen, borde det endast ske genom att säkerställa, lyfta och prioritera den genom att öka resurserna till kultursektorn istället för de nedskärningar som presenterades i budgeten. Nedskärningar, som i motsats till de gemensamma referensramar regeringen säger sig vilja skapa, minskar utrymmet för kulturella upplevelser då färre människor får tillgång till konst och kultur när biblioteken får mindre resurser och de statliga museerna drar in den fria entrén.

Den statliga satsningen på Kulturskolan, som resulterat i att fler barn och ungdomar fått möjligheten att utöva kultur och skapa en meningsfull fritid i en gemenskap, ska nu halveras. Detta leder till färre uttryck, färre livsupplevelser att identifiera sig med och förstå världen och sig själv genom. Ska man istället jämföra sig med den svenska normen och svensk kulturhistoria för att känna sig inkluderad, som en del av något större? Mindre resurser till kulturen och mer tom symbolpolitik kommer leda till ökade segregation.

Mindre anslag till folkbildning, idrott och kultur för barn och unga kommer leda till att utanförskapet ökar. Samtidigt som infrastrukturen och samhällsfunktioner i utsatta områden nedmonteras mer och mer ökar apanaget till kung Carl Gustaf. Hur enar man människor genom att sortera dem och prioritera dem olika? Hur ska barn och ungdomar i utsatta områden finna ett sätt att bli en del av samhället när allt fler möjligheter att göra det försvinner? Men så ville ju SD aldrig minska utanförskapet, utan med hjälp av regeringen förstärka det, en budget i taget.