När Tidöavtalet presenterades fastslogs det att regeringen skulle införa en svensk kulturkanon, enligt kulturministern Parisa Liljestrand för att skapa ”gemensamma referensramar” och ”ena landet”.

Motiven verkar lånade från SD:s motion, som hämtar inspiration från Danmarks kulturkanon, och visar på hur den gemensamma svenska identiteten ska formas genom ”ökad reflektion kring kulturarvet”. På vilket sätt en kulturkanon ska användas eller hur den ska se ut verkar Liljestrand inte ha någon vidare koll på, men utesluter inte att den kan komma att användas i medborgartest. Att styra kulturen är ett första steg i riktning mot ett totalitärt styre, som flera författare påpekade i ett upprop mot en svensk kulturkanon i Expressen häromdagen.

Om politiker ska lägga sig i kulturen, borde det endast ske genom att säkerställa, lyfta och prioritera den genom att öka resurserna till kultursektorn istället för de nedskärningar som presenterades i budgeten. Nedskärningar, som i motsats till de gemensamma referensramar regeringen säger sig vilja skapa, minskar utrymmet för kulturella upplevelser då färre människor får tillgång till konst och kultur när biblioteken får mindre resurser och de statliga museerna drar in den fria entrén.

Den statliga satsningen på Kulturskolan, som resulterat i att fler barn och ungdomar fått möjligheten att utöva kultur och skapa en meningsfull fritid i en gemenskap, ska nu halveras. Detta leder till färre uttryck, färre livsupplevelser att identifiera sig med och förstå världen och sig själv genom. Ska man istället jämföra sig med den svenska normen och svensk kulturhistoria för att känna sig inkluderad, som en del av något större? Mindre resurser till kulturen och mer tom symbolpolitik kommer leda till ökade segregation.

Mindre anslag till folkbildning, idrott och kultur för barn och unga kommer leda till att utanförskapet ökar. Samtidigt som infrastrukturen och samhällsfunktioner i utsatta områden nedmonteras mer och mer ökar apanaget till kung Carl Gustaf. Hur enar man människor genom att sortera dem och prioritera dem olika? Hur ska barn och ungdomar i utsatta områden finna ett sätt att bli en del av samhället när allt fler möjligheter att göra det försvinner? Men så ville ju SD aldrig minska utanförskapet, utan med hjälp av regeringen förstärka det, en budget i taget.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.