Miljövänners värsta farhågor har blivit besannade med råge, den nya regeringen har inte bara åtagit sig hela SD:s migrationspolitik utan verkar även anamma deras inställning till miljön genom att nedmontera det lilla av miljöpolitik som stod att finna.

Miljödepartementet är nedlagt, den totalt oerfarna nya miljöministern Romina Pourmokhtari (L) ska ha Ebba Busch som chef, i ett slarvigt sammanslaget Klimat- och näringslivsdepartement. Detta enligt Busch för att ”miljön väger för tunt” för att rättfärdiga ett helt departement. Miljöfrågor är tydligen icke-existerande, inte ett problem över huvud taget, det finns bara ett problem att tala om och det är klimatet, enkelt åtgärdat med flera kärnkraftverk och en fri marknad. Att klimatfrågorna skulle ligga näringslivet nära är visserligen sant, men inte på det sättet som en högerregering antagligen menar. Med konstant ökad tillväxt och fria spelregler för näringslivet kommer klimatkrisen förvärras allt snabbare, att lägga mindre resurser på omställning istället för mer är så världsfrånvänt det kan bli.

Att miljön inte var viktig för högerkoalitionen var uppenbart under valrörelsen, men att den så omedelbart och fullständigt skulle göras till en icke-fråga känns ödesmättat. Enligt Ulf Kristersson är vi ju redan ett fossilfritt land, sådana villfarelser säger allt om hur regeringen ämnar blunda för verkligheten och samtidigt manipulera befolkningen.

Att reducera miljöpolitiken till en fråga om energi och utsläpp är att ta den lätta vägen runt vår trasiga relation till naturen. Skogsbruket, jordbruket, den biologiska mångfalden och skyddandet av naturvärden kräver inga ytterligare resurser är budskapet. Som att vi inte är beroende av naturen för att leva, det är förnekelse på en astronomisk nivå och att sopa naturen under mattan låter sig inte göras. Dessa politiska beslut kommer få konsekvenser, och det med besked.

Nu är det upp till folket att visa att vi visst vill ha en levande miljö att leva i, en framtida beboelig planet för kommande generationer, ren luft och friskt vatten. En stabil lokal matförsörjning på ekologiska grunder och ett hållbart skogsbruk på naturens och ursprungsbefolkningarnas villkor. Vill inte politikerna ta tag i klimatet och miljön så måste vi få dem att göra det samtidigt som vi gör allt i vår makt för att få till en förändring på lokal nivå.

Gå med i din lokala omställningsgrupp, stötta aktivisterna i Extinction Rebellion och Skogsupproret, gå med i Naturskyddsföreningen, stötta dina lokala småbrukare och ekologiska jordbruk. Gräsrotsrörelsernas tid är nu, tillsammans måste vi förvalta jorden med det ansvar, den respekt och den verklighetsförankring som regeringspartierna uppenbarligen saknar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.