Mitt i en av de största hungerkatastroferna i modern tid ska nu nästa klimatmöte, COP 27, äga rum. Det har varit ett år av naturkatastrofer där klimatförändringarna har visat sig i olika hörn över hela vår planet. Också ett år av spänningar och krig, som snabbt har förändrat prioriteringarna hos flera regeringar. Inte minst den svenska. Istället för ett ökat samarbete för klimat och fred så har blickarna riktats inåt och stängt ute omvärldens behov. Ansvaret för den globala uppvärmningen har ignorerats och våra kanaler för solidaritet (bistånd) har krympt. Vart är vi på väg?
Det är bara några veckor kvar tills mötet i mitten av november i Sharm El-Sheikh, Egypten. Denna gången sker alltså klimatmötet i Afrika. Något som afrikanska COP-förhandlare ser som en chans för att lyfta kontinentens brådskande behov.
Framför allt ska finansiering till ”förlust och skada” belysas och förhoppningsvis beslutas kring. Alltså de pengar som ska betala för effekterna av dagens klimatförändringar. Under årets gång har det exempelvis varit en av de värsta torrperioderna någonsin på Afrikas horn.
Det har även varit översvämningar i Sydafrika och förödande tropiska stormar som har svept över Madagaskar och Moçambique. För att inte nämna den globala hungersvält som pågår i hela nio av de afrikanska länderna. Allt detta är kopplat till den globala uppvärmningen. På en kontinent som står för mindre än 4 procent av de globala utsläppen.
”Förlust och skada”-punkten på COP 27:s agenda blir alltså mer och mer akut. I nuläget hamnar fattiga länder i ännu djupare skulder då de konfronteras med allt starkare naturkatastrofer. Skyddsnätet är har stora maskor och ansvaret duckas. Och sanningen är att världens 20 rikaste länder står för 80 procent av utsläppen. Det är dags att vakna och inse att ett skadestånd är det allra minsta man kan bistå med.
Tidigare beslut från de globala klimatmötena har fastställt ett stöd på 100 miljarder amerikanska dollar per år från rika länder till fattiga. Något som västvärlden inte har uppnått.
Det tål därför att upprepas varför vi står mitt i en klimatkris i dag. För det är fortfarande den rika delen på världens vågskål som är högst ansvarig för den. Detta erkändes redan 1992 när FN:s klimatkonvention (där Parisavtalet är ett tilläggsprotokoll) skapades.
Det är industrialiseringen och utnyttjandet av djur och natur som är den största bidragande faktorn till dagens klimatkris. Detta gäller även för Sverige, vars välfärd är uppbyggd på fossila bränslen och en exploatering av vårt lands naturresurser. Sverige är utan tvekan ett av världens rikaste länder. Och ett av dem som bär på ansvaret för klimatkrisen.
De rika länderna behöver möta de fattigas krav. Utan applåder och en filantropisk bild av räddaren i nöden från väst. Det är pengar som borde ges med svansen mellan benen. Också en rikedom som många gånger byggt på utnyttjandet av fattigare länder. Som naturresurserna som pumpats ut ur Kongo och fyllt västvärldens fickor. Där har för övrigt även svenska företag haft ett finger med i spelet.
Det är på tiden att det betalas för konsekvenserna av ett beteende som har förändrat hela jordens klimat. Det är på tiden att någon typ av rättvisa får råda. Politikerna från väst behöver pressas att ta sitt ansvar.
När företag som Patagonia viger hela sin verksamhet till att bekämpa klimatförändringarna.
När västerländska regeringar duckar sitt ansvar och ökar på klyftorna i världen.
