Mitt i en av de största hungerkatastroferna i modern tid ska nu nästa klimatmöte, COP 27, äga rum. Det har varit ett år av naturkatastrofer där klimatförändringarna har visat sig i olika hörn över hela vår planet. Också ett år av spänningar och krig, som snabbt har förändrat prioriteringarna hos flera regeringar. Inte minst den svenska. Istället för ett ökat samarbete för klimat och fred så har blickarna riktats inåt och stängt ute omvärldens behov. Ansvaret för den globala uppvärmningen har ignorerats och våra kanaler för solidaritet (bistånd) har krympt. Vart är vi på väg?

Det är bara några veckor kvar tills mötet i mitten av november i Sharm El-Sheikh, Egypten. Denna gången sker alltså klimatmötet i Afrika. Något som afrikanska COP-förhandlare ser som en chans för att lyfta kontinentens brådskande behov.

Framför allt ska finansiering till ”förlust och skada” belysas och förhoppningsvis beslutas kring. Alltså de pengar som ska betala för effekterna av dagens klimatförändringar. Under årets gång har det exempelvis varit en av de värsta torrperioderna någonsin på Afrikas horn.
Det har även varit översvämningar i Sydafrika och förödande tropiska stormar som har svept över Madagaskar och Moçambique. För att inte nämna den globala hungersvält som pågår i hela nio av de afrikanska länderna. Allt detta är kopplat till den globala uppvärmningen. På en kontinent som står för mindre än 4 procent av de globala utsläppen.

”Förlust och skada”-punkten på COP 27:s agenda blir alltså mer och mer akut. I nuläget hamnar fattiga länder i ännu djupare skulder då de konfronteras med allt starkare naturkatastrofer. Skyddsnätet är har stora maskor och ansvaret duckas. Och sanningen är att världens 20 rikaste länder står för 80 procent av utsläppen. Det är dags att vakna och inse att ett skadestånd är det allra minsta man kan bistå med.

Tidigare beslut från de globala klimatmötena har fastställt ett stöd på 100 miljarder amerikanska dollar per år från rika länder till fattiga. Något som västvärlden inte har uppnått.

Det tål därför att upprepas varför vi står mitt i en klimatkris i dag. För det är fortfarande den rika delen på världens vågskål som är högst ansvarig för den. Detta erkändes redan 1992 när FN:s klimatkonvention (där Parisavtalet är ett tilläggsprotokoll) skapades.

Det är industrialiseringen och utnyttjandet av djur och natur som är den största bidragande faktorn till dagens klimatkris. Detta gäller även för Sverige, vars välfärd är uppbyggd på fossila bränslen och en exploatering av vårt lands naturresurser. Sverige är utan tvekan ett av världens rikaste länder. Och ett av dem som bär på ansvaret för klimatkrisen.

De rika länderna behöver möta de fattigas krav. Utan applåder och en filantropisk bild av räddaren i nöden från väst. Det är pengar som borde ges med svansen mellan benen. Också en rikedom som många gånger byggt på utnyttjandet av fattigare länder. Som naturresurserna som pumpats ut ur Kongo och fyllt västvärldens fickor. Där har för övrigt även svenska företag haft ett finger med i spelet.

Det är på tiden att det betalas för konsekvenserna av ett beteende som har förändrat hela jordens klimat. Det är på tiden att någon typ av rättvisa får råda. Politikerna från väst behöver pressas att ta sitt ansvar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.