Att läsa Tidöavtalet (framförallt avsnitten “Kriminalitet” och “Migration och integration”) är som att läsa en isande dystopisk roman, med ett väldigt torftigt språk. Det är som att man har plockat bitar ur George Orwells 1984 och ur Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och gjort regeringspolitik av det. Istället för att fungera som avskräckande exempel verkar böckerna snarast ha varit inspirationskällor. 

Här finns mycket av det som i många år varnats för skulle hända om SD kommer till makten. Angiverisamhället. Extrem övervakning. Utvisning för minsta förseelse. Rättsosäkerhet. Stängda dörrar för flyktingar. Slopade permanenta uppehållstillstånd. Och så vidare. Det skulle krävas många sidor för att på allvar penetrera alla absurditeter i hela avtalet, så jag nöjer mig med att ge några exempel.

Avsnittet om kriminalitet går i stort sett ut på att man vill kunna bura in fler minderåriga, och utvisa fler gängkriminella. Exempelvis skriver man: ”En möjlighet att kunna utvisa gängkriminella som saknar svenskt medborgarskap utan att de dömts för brott ska utredas” och att ”Förslag till grundlagsändringar tas fram för att möjliggöra en kriminalisering av deltagande i, och samröre med, kriminella organisationer”. Det normala i en rättsstat är att man straffas för de brott man har begått, inte för de brott man kan tänkas begå i framtiden. Men här vänder man på steken och skickar ut folk direkt. Det är också viktigt att komma ihåg att en kriminell organisation sällan är någon förening som man betalar in en medlemsavgift till. Så vad innebär egentligen ”deltagande i kriminella organisationer” – hur delaktig behöver man vara? Och vad innebär ”samröre med”, räcker det att vara släkt med någon gängkriminell för att man ska tvingas packa sina väskor?

Vidare vill de göra det till en kriminell handling att be om pengar. Man skriver visserligen att tiggerifrågan ska utredas, men oavsett vad utredningen kommer fram till så vill man kunna lägga fram ett förslag om tiggeriförbud i Sverige. Man får anta att det också kommer betyda ett stopp för alla som skramlar med bössor till något välgörande ändamål.

Under migrationsavsnittet kan vi läsa att den nya regeringen avser att införa nya så kallade inre gränskontroller. Ni kommer kanske ihåg Reva-projektet och hur människor som inte såg typiskt svenska ut godtyckligt visiterades. Det är den typen av kontroller man vill återinföra, och inget talar för att det kommer bli bättre den här gången.

Vidare skriver man att de asylsökande som kommer inte ska få några rättigheter utöver vad vi är tvingade till enligt EU-rätten, exempelvis kan sådant som rätten till tolk, rättsligt biträde och ekonomiskt bistånd komma att försvinna. Frågan är hur den asylsökande ska kunna göra sig förstådd för Migrationsverket om hen inte ens har rätten till tolk? Man vill även “utmönstra” permanenta uppehållstillstånd senast våren 2024. Redan i dag är permanenta uppehållstillstånd snarare undantag än regel, men att helt avskaffa dem skulle innebära att ingen flykting någonsin mer kommer kunna känna sig helt trygg i Sverige. När som helst kan dörren slå igen i ansiktet på dig.

En fråga som har diskuterats flitigt de senaste dagarna, men som också måste nämnas, är den om att utvisa personer på grund av ”bristande vandel”. I avtalet exemplifierar man det med “bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”.

Det finns väldigt mycket att säga om detta, vad menas till exempel med ”bristande regelefterlevnad” – vems regler? Det kan ju knappast vara att bryta mot lagen, för då hade man skrivit det, så det måste rimligen vara några andra diffusa regler. Att prostitution och missbruk skulle kunna göra att man blir utvisad är givetvis också fullständigt befängt. Istället för att hjälpa dem som står längst ner i samhällspyramiden väljer man att straffa dem. Prostitution och missbruk (såvida det inte handlar om illegala droger) är ju dessutom inte några brott, så att utfärda straff borde också vara högst juridiskt tveksamt.

Detta är som sagt bara några exempel, men sammantaget visar dem att Tidöavtalet inte bara är totalt empatilöst utan också fullt av håligheter, sådant som aldrig skulle kunna fungera i modern och rättssäker lagstiftning. Det enda vi kan hoppas på nu är att kritiken från Lagrådet och från de instanser som ska lämna sina synpunkter i utredningarna blir så starka att några av de värsta förslagen stoppas. Om inte går vi en väldigt mörk framtid till mötes.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.