Ojämlikheten i världen ökar och väldigt lite görs för att minska klyftorna. Så kan man snabbt sammanfatta Oxfams nya rapport “The Commitment To Reduce Inequality Index 2022”. Ett av alla de länder som gör alldeles för lite för att stoppa ojämlikheten är Sverige. På bara två år har vi sjunkit från en tiondeplats till en tjugondeplats i Oxfams ranking och är därmed sämst i Norden på att bekämpa ojämlikheten.

Orsaken? Ja, vi har visserligen en relativt hög skatt på arbete, konstaterar Oxfam, men däremot beskattar vi tillgångar mycket lägre än vad man gör i många andra länder. 2005 slopades arvs- och gåvoskatten av den dåvarande S-regeringen. 2007 hade en borgerlig regering tagit över makten och fortsatte med att även ta bort förmögenhetsskatten. Samtidigt meddelade man också att den statliga fastighetsskatten skulle tas bort och ersättas av en kommunal fastighetsavgift med ett fast maxbelopp. 2019 var det återigen en S-regering som satt i regering och som då meddelade att värnskatten, alltså den utökade skatten för de som tjänar allra mest, skulle avskaffas.

Visserligen skedde det under hård press från Liberalerna, men man kan ändå konstatera att oavsett om vi har haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar under de senaste decennierna så har de alla bidragit till att öka klyftorna och göra det lättare för de som föds med guldsked i munnen. “Det ska löna sig att arbeta” har varit en återkommande paroll från de olika politiska blocken, men det är inte hårt arbete som lönar sig mest i dag, det är att födas in i en rik familj.

Under coronapandemin var det framförallt de fattigaste i världen som drabbades hårdast. Samtidigt valde hälften av världens länder att minska sina sjukvårdsbudgetar och lika många minskade också på investeringarna i social trygghet. Dessutom drog 70 procent ner på utbildningsbudgeten. Som om inte detta vore nog valde 95 procent av länderna att frysa eller sänka skatten för rika och företag.

Världen står just nu mitt i ett flertal kriser, varav den sociala ojämlikheten är en. Men precis som med klimatkrisen hade den varit väldigt enkel att åtgärda om bara viljan hade funnits. Genom att minska klyftorna i världen ger vi inte bara massor av människor möjlighet till ett bättre liv, vi motverkar också risken för nya krig och konflikter eftersom ojämlikhet är en av de starkaste grunderna för att en konflikt ska uppstå.

Någon gång måste vi på allvar inse det absurda i att tio personer äger mer än en tredjedel av världens befolkning. Eller fundera över om det verkligen är vettigt att den som råkar födas rik har större rätt till pengar, makt och välstånd än den som föds fattig.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.