Glöd · På djupet

Än en gång kör staten över Sápmi

Renarna har allt svårare att hitta föda.

I den nya boken Naturlagen: Om naturens rättigheter och människans möjligheter skriver Pella Thiel och Henrik Hallgren om vårt förhållande till naturen och vad det kan innebära om vi ger den rättigheter. Vi publicerar här ett utdrag ur boken, om Sápmi och om hur renarna och samernas kultur hotas av exploatering.

Den kolonisation som byggde upp välfärdslandet Sverige skiljde sig från de tätbefolkade stormakterna längre söderut genom att den främst skedde inom landets gränser. Under tidigt 1600-tal uttryckte sig Axel Oxenstierna, rikskansler och av många betraktad som grundare av den svenska statsapparaten, med all önskvärd tydlighet om ambitionerna när han sa: ”I Norrland hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det.” Strax därpå upptäcktes en silverfyndighet i Nasafjäll i Pite lappmark.

Kronan hade som ambition att befolka trakterna så att de kunde hävda svenskt territorium, och med en silvergruva att bevaka blev det ännu viktigare. Nybyggare uppmuntrades att flytta norrut genom skattebefrielse och löfte om att slippa delta som soldater i krig. Kyrkor byggdes för att sprida statens religion, kristendomen.

Statsunderstödd rasism

Men det bodde ju redan folk i norra Sverige, samerna. Konflikter mellan nybyggare och samer blev allt vanligare och med industrialiseringen tog kolonisationen av Sápmi verklig fart. Gruvor etablerades och vägar och järnvägar byggdes på renbetesland och jaktmarker. De stora älvarna dämdes upp av kraftverksdammar och skogsbolagen lade under sig stora delar av skogslandskapet. För att rättfärdiga de systematiska intrången på samiska marker inleddes en statsunderstödd rasism, med skallmätningar och försök till utplåning av språk, religion och sedvänjor. Samerna skulle bosätta sig, inordna sig i det svenska samhället och syssla med yrkesverksamhet som passade i det industriella systemet.

Den statliga kolonisationen av Sápmi fortsätter med oförminskad styrka idag. Råvaruutvinningen och industrialiseringen av landskapet sker i norr medan vinsterna hamnar någon annanstans. Nya gruvor etableras och de sista naturskogarna fortsätter att fällas. Under vintern är skogslandskapets lavar renens huvudföda, men de lavrika skogsmarkerna i norra Sverige har minskat med över 70 procent under de senaste 60 åren. Sveriges största skogsägare, det statliga bolaget Sveaskog, har den absoluta merparten av sina marker inom renbetesland. Sveaskog planerade under 2020 att kalavverka 700 hektar skog i Luokta-Mávas sameby, södra Norrbotten.

Efter en kampanj från ett flertal samebyar, miljöorganisationer och den samiska artisten Sofia Jannok, bördig från Luokta-Mávas, pausade Sveaskog avverkningen. Jannok menar att den samiska identiteten finns i landskapet.

När skogarna huggs så försvinner inte bara historien, utan även framtiden eftersom renen är en fundamental del av kulturen: ”Där renskötseln fortfarande är levande fortsätter traditionell kunskap, handarbete och sång att leva vidare. Vårt språk visar hur viktigt landskapet är för oss. Det finns oräkneliga beskrivningar av renen, snön och landskapsvariationer. Vi nämner aldrig ordet ’natur’. Vi är naturen.”

Det samiska osynliggörs

Stefan Mikaelsson, tidigare ordförande i Sametinget, berättar hur samer alltid levt av det landskapet ger, från fiske, jakt och renskötsel. Men de senaste hundra åren har industrisamhällets krav på resurser inneburit att det levnadssättet inte längre fungerar. Den ständigt ökande efterfrågan på resurser påverkar mark, vatten och människor. Landskapets förmåga att livnära de som lever där undermineras, i stället tas det i anspråk för att leverera resurser som livnär ett system långt borta.

Statens behandling av urfolkskulturen i Lule älvdal, där Mikaelsson bor, är ett lysande exempel på hur man inte ska göra, säger han. Luleälven har idag 17 kilometer torrlagd älvfåra: ”Annars forsade ju älven fritt. Jag har pratat med gamlingarna i byn här. Det fanns aldrig någon brist på gravad lax, säger de. Det kanske fanns brist på färsk lax, men gravad fanns alltid. Älven gav alltid mat.”

Vi alla är en del av ett system som ständigt kräver mer och som omformar landskapet – skogarna, bergen, älvarna – efter behovet av råvara till ekonomin. Men de negativa effekterna av exploateringen drabbar somliga mer än andra. Mikaelsson beskriver hur han gradvis tappat tron på systemet: ”Vi har bott här i tusentals år, men hela tiden osynliggör man det samiska. Tiden går och det är klart att man blir domesticerad och assimilerad, men jag tror att det fortfarande är en stark ådra att behålla det som har varit. Många samer ser hur exploateringen tar allt utrymme. Jag önskar att mitt folk ska få komma upp ur gruvorna. De är inte där för att de vill, utan för att de måste.”
Nu går förändringarna allt fortare. Själva atmosfären förändras till och med. Och Sápmi betalar inte bara priset för utvinningen: Arktis är också kanariefågeln i klimatförändringarnas gruva. Temperaturökningen i norr är tre gånger så snabb som planeten som helhet.

Renbetet försvinner

Renskötaren Niila Inga, ordförande för Laevas sameby, berättar hur klimatförändringarna redan nu påverkar hans vardag. Nödår, då renen inte kommer åt betet för att snön smälter och sedan fryser och bildar en hård isskorpa på snön, blir allt vanligare. Samtidigt innebär skogsbruket att det blir allt sämre tillgång på lavar.

Och visst, renskötarna använder också fossila bränslen till snöskotrar och fyrhjulingar: ”Ingen förnekar det. Men min far kunde skida runt sina vinterbetesmarker på en dag. Det kan inte jag: jag har vägar, vindkraftsparker och en gruva i vägen.”

Konsekvenserna av det industriella tillväxtsamhället påverkar och fragmenterar landskapet så att de som tidigare kunnat leva i samklang med marken blir alltmer beroende av produkterna från samma industriella tillväxtsamhälle. Sedan gruvdriften industrialiserades i början av 1900-talet kan en tredjedel av de betesmarker samebyn förvaltade för ett sekel sedan inte längre användas som renbete. Markanvändning i form av gruvor, järnväg, vägar, flygtrafik, skogsbruk, vindkraft, turism och etablering av militära anläggningar har tagit över. De traditionella flyttleder renarna tidigare använt är på många ställen inte längre tillgängliga, i stället måste renarna ofta transporteras med motorfordon. Den föda de tidigare levt på i vinterbetesområdena är i många fall borta och stödutfodring krävs allt oftare.

Grönt ljus för gruva

Inte mycket tyder på att denna utveckling kommer att minska, det är välkänt att resursutvinningen i området kommer att fortsätta i framtiden. Under hösten 2021 meddelade gruvbolaget Copperstone att de avser öppna ”Sveriges nästa stora gruva” på Laevas marker. Att det enligt bolaget ska bli en ”grön gruva” med visionen att tillhandahålla koppar för att möjliggöra en hållbar framtid är en klen tröst för samebyn.

Strax norr om Lilla Luleälven ligger Kallak, också känt under det samiska namnet Gállok, där det brittiska bolaget Beowulf i ett drygt decennium har försökt få tillstånd att öppna en järnmalmsgruva. Gruvan skulle dela samebyn Jåhkågasskas marker itu. Trots protester från samer, miljörörelsen, länsstyrelsen, Svenska kyrkan och FN:s särskilda rapportörer för miljö och mänskliga rättigheter respektive urfolksrättigheter, gav regeringen i mars 2022 gruvan grönt ljus.

Henrik Hallgren är författare, föreläsare och utbildare i ekopsykologi.

Pella Thiel är ekolog, aktivist, författare och småbrukare.