Jag såg en talande bild bland mina sociala medier häromdan. Den bad en gissa namnet på fem stora företagsloggor. Det var märkligt lätt att gissa rätt på alla. Sedan visades fem av skogens vanligaste löv. Då blev det istället svårt. Som om de inte var lika mycket värda. Tanken slog mig om det hade varit likadant med bilder på inflytelserika personer i världen. Först fem kända män, sen fem kvinnor. En tanke som grundar sig i arbetet för global jämställdhet, då nya siffror visar att det kan dröja 300 år innan den är uppnådd. 

Liknelsen mellan en kultur som värdesätter företag över natur och män över kvinnor är inte ny. Miljökampen och kvinnokampen har länge delat ett utbrett förtryck, även om det inte märks lika väl i mer jämställda länder som Sverige. Men det globala samhället fortsätter att präglas av företag som tillåts att köra över naturen. Och män som tillåts att köra över kvinnor. 

I skrivande stund så fortsätter exempelvis protestvågorna skölja över världen efter att den unga kvinnan Mahsa Amini blivit dödad av moralpolisen i Iran.
Hon blev gnistan i vad som nu vuxit till ett världsomfattande uppror mot Irans religiösa diktator Ebrahim Raisi. ”Tiden där kvinnor inte bestämmer över sig själva är över” – skrev bland annat en indisk aktivist på Twitter.  

I början av månaden släppte FN en ny rapport om jämställdhet. Den menar att det fattas 286 år innan vi når en global jämställdhet, om dagens utveckling fortsätter. Det är alltså så långt det kommer att ta världen att bli av med alla könsdiskriminerande lagar. Vidare räknar man med 140 år innan kvinnor är lika representerade som män i diverse maktpositioner. För min egen del blir det mina barnbarns barnbarns barn som kanske kommer se en rättvis representation av kvinnor på den globala arenan. 

Någon vecka efter rapporten ovan släpptes så bjöd FN in Ebrahim Raisi till talarstolen vid deras högkvarter i New York. Mannen, som kan ses som en symbol för könssegregation, pratade bland annat om hur kvinnor behandlas i världen. Han menade att västvärlden sysslar med en typ av dubbelmoral när de dömer hur kvinnor behandlas i Iran. 

Kontrasten var minst sagt ironisk. FN, som utåt sett kämpar för jämställdhet, gav strålkastarljuset till en av organisationens mest kvinnofientliga ledare. Istället för att lyfta de kvinnor som utgör statistiken i deras rapport.
Exempelvis hade de kunnat ge talarstolen till de som lever eller har levt i förtryck i Iran. Istället för att bidra till de där 286 åren i rapporten med diplomatiska strategier som tillåter en värld där män kör över kvinnor. 

Att låta Ebrahim Raisi stå vid FNs talarstol sänder ut en signal till alla kvinnor som lever under grovt förtryck i Iran. Även till alla andra kvinnor på jorden. Nämligen att det finns viktigare problem än att deras röster ska höras. Detta i en värld där det är väl känt att jämställdhet påverkar alla delar i samhället. Politiken. Naturen. Freden. Den hållbara utvecklingen. Där förtryck av kvinnor går hand i hand med förtryck av natur. 

För om det tar 300 år att uppnå jämställdhet mellan könen, hur många år fattas då för naturen?

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.