I förrgår påbörjade riksdagen sitt nya arbetsår i samband med riksmötets öppnande. I går fick Ulf Kristersson två veckor till på sig att ta fram ett regeringsunderlag. Om han hinner klart till dess återstår att se, men oavsett när det blir kommer vi med allra största sannolikhet få en regering vars fokus utöver en hård och omänsklig kriminalpolitik kommer ligga på lönearbete och ekonomisk tillväxt som välsignelse mot alla världens plågor. 

Samtidigt som det var ståhej kring riksmötets öppnande hade grupper av människor samlats utanför riksdagen för att visa sitt missnöje med hur den tidigare regeringen agerat i bland annat klimatfrågan och Nato-debatten, och visa för tillträdande regering att missnöjet kvarstår. En av dem som anslutit sig till protesterna, klimataktivist-gruppen Rebellmammornas presstalesperson Sara Nilsson Lööv, säger följande i artikeln:

– Nu när vi har en regering som är på väg att tillträda som består av de partier som enligt objektiva granskningar har den mest otillräckliga klimatpolitiken, eller en helt kontraproduktiv sådan, så känner vi att vi vill vara här, för att visa att vi tänker inte titta bort även om de gör det.

Inte nog med att de har en otillräcklig klimatpolitik – de fyra regeringsförhandlande partierna har en politik som kan anses direkt skadlig för klimatet. Så här skriver till exempel Moderaterna på sin hemsida under rubriken ”Tillväxt med rätt politik”: ”Endast en växande ekonomi kan bära framtidens välfärd”. Problemet är bara det att för att ekonomin ska fortsätta växa så behöver resurser förbrukas i allt större utsträckning – resurser vi snor från nämnda framtid. Och just det där med att förbruka resurser i allt större utsträckning är i väldigt många fall precis motsatt vad som behövs för att stävja klimatförändringarna.

Evig ekonomisk tillväxt och hållbar klimatpolitik går inte ihop. Vi har bara en planet. Det betyder att saker inte kan förbrukas i evighet. Det finns rätt många resurser på jorden som inte är förnybara, och som alltså kommer ta slut om vi fortsätter använda dem – till exempel den olja vi gjort oss så beroende av, och som högerpartierna, i synnerhet SD, ger uttryck för att vi kan fortsätta förbruka som om det inte fanns en morgondag.

Det alla partier från SD till S pratar om är det som kallas oekonomisk tillväxt. Begreppet innebär att den ekonomiska tillväxten, som roffar åt sig alla möjliga sorters kapital i syfte att ständigt växa, bidrar till en så stor minskning i livskvalitet att förlusten bedöms vara större än vinsten. Och även om vårt tilltänkta regeringsunderlag nog ogärna skulle vilja erkänna att det är det de håller på med, så är det tydligt att de drar en koppling mellan tillväxt och välfärd som helt enkelt inte finns. Kanske fanns den en gång, men i dagens Sverige är det minst sagt ignorant att påstå att ökad tillväxt leder till ökad välfärd, punkt.

Om vi frågar oss vad målet med samhället egentligen är så tror jag de flesta skulle svara något i stil med ”att var och en har möjlighet att uppfylla sina behov och leva ett gott liv” – i många fall även för planetens framtida invånare. Målet med samhället är inte att bidra till en ständigt ökad tillväxt och ett utarmande av planetens resurser. Istället borde fokus ligga på att ta vara på de värden som denna oekonomiska tillväxt utarmar.

Vi får se vad vi får för regering och hur de kommer agera i klimatfrågan. Men med allra största sannolikhet kommer vi behöva fortsätta protestera utanför riksdagen, och på andra håll, för att bidra till en fortsatt debatt om klimatförändringar, oekonomisk tillväxt och människors hälsa och välbefinnande i ett tillväxtvurmande samhälle.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.