Sverige är ett rikt land. Rikedomen har vi till stor del byggt på naturresurser: järnmalm, vattenkraft och inte minst skogen. Samtidigt som den extrema exploateringen av naturen inneburit att vi kunnat bygga upp enorma rikedomar så har det också fört med sig enorma kalhyggen, att ekosystemen i älvar förstörts och att samer som levt på samma mark i många generationer fått flytta för att ge plats åt ännu en ny gruva.

En del tycker att det ska fortsätta så. I deras ögon är naturen framförallt en resurs som vi kan fortsätta att slakta om och om igen, ungefär som om den vore grisen Särimner i nordisk mytologi – död i dag, återuppstånden imorgon. Det här paradigmet återfinns både på den politiska höger- och vänstersidan, inte minst har Socialdemokraterna och näringsminister Karl-Petter “Vi socialdemokrater älskar gruvor” Thorwaldsson gång på gång visat att de sätter industri, nya jobb och tillväxt högre än naturvärden, biologisk mångfald och urfolks rättigheter. Men även högerpartierna lever i villfarelsen att naturen enbart är till för att vi människor ska kunna exploatera den. 

I måndags hölls en omröstning i riksdagen om en EU-lag som ska tvinga medlemsländerna att återställa skadade ekosystem. Alla partier utom V, MP och L röstade för att skicka in en formell protest till EU-kommissionen. Starkast i sin kritik var Centerpartiets Peter Helander som i sin replik hävdade att det skulle få stora negativa konsekvenser för den svenska landsbygden om vi skulle skydda istället för att bruka en större del av skogen.
“Då kommer butiken att läggas ned, bensinmacken försvinna och skolan läggas ned. Då kan den sista låsa dörren, släcka lyset och kasta nyckeln”, sa han bland annat.

Den här kommentaren kommer alltså från det parti som ser sig själva som det gröna alternativet inom borgerligheten. Det är samma parti som också har gjort till en av sina käpphästar att försämra strandskyddet. Slutsatsen man kan dra är att C strävar mer efter att skydda möjligheterna att göra stora vinster och rätten att bygga hus vart som helst än de strävar efter att skydda naturen. 

Visst kan man ha synpunkter på att EU lägger sig i svensk miljölagstiftning, men i det här fallet handlar det mindre om problem med överstatlighet än att man vill ha en ursäkt för att fortsätta kunna utnyttja naturen. Om det bara hade handlat om EU-kritik så hade ju något av de protesterande partierna kunnat lägga ett eget förslag i riksdagen om att skydda och återställa natur. 

Centerpartisten Peter Helanders kommentar vittnar också om att han och många andra lever kvar i en svunnen tid där ekonomin bara byggde på materiella resurser. Men ekonomin i dag är i allt högre grad kunskapsbaserad. Visst kommer vi även i framtiden att behöva utnyttja mark för att kunna odla mat och bruka skog, men vi måste ändra våra metoder så att vi odlar utan att utarma jorden och se till att vi bedriver ett skogsbruk fritt från de kalhyggen som river upp gigantiska sår i ekosystemet. Framtiden stavas permakultur och naturnära skogsbruk – inte monokulturer och skövling. 

Att återgå till äldre metoder skulle inte heller vara den dödsstöt för landsbygden som Helander vill få det att verka som. Tvärtom så det kommer det ju att behövas fler som arbetar både med att bruka jorden och skogen om vi börjar värdesätta småskalighet, och det kommer sannolikt också leda till att fler både behöver bo och arbeta på landsbygden. Dessutom: om vi överhuvudtaget vill ha något som är värt att kallas för levande landsbygd även i framtiden är det hög tid att vi gör allt vi kan för att rädda den biologiska mångfalden nu.

Den hackspett, fjälluggla eller skogsalm som dör i dag kommer inte att återuppstå imorgon, hur mycket partierna än tror på magiskt tänkande.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.