Sedan valresultatet stod mer eller mindre klart under natten mot måndagen har det diskuterats överallt hur det kunde bli så här. Hur kunde Sverigedemokraterna bli näst största parti? Hur kan halva Sveriges befolkning antingen stödja SD eller partier som vill samarbeta med dem?
En anledning som många pekar på är debatten inför valet, att den nästan bara kom att handla om högerns favoritfrågor med enkla, kortsiktiga svar. Zoomar man ut lite är det verkligen slående vad det inte har pratats om inför valet.
Klimatet (okej, lite grann, men då har det mestadels handlat om elförsörjning och kärnkraft).
Framtiden.
Orättvisorna i världen, eller överhuvudtaget världen utanför Sveriges gränser.
Inte ens Sveriges Natoansökan eller det faktum att vi just har gått igenom en långdragen pandemi och vad vi kan göra när nästa pandemi slår till har varit några stora diskussionsämnen. Kanske för att alla partier mer eller mindre håller med varandra.
För någon utomstående måste det i alla fall te sig väldigt märkligt. För det är ju som att omvärlden och framtiden knappt existerar i svensk politik. Allt är bara ett enda stort här och nu.
Kanske har det alltid varit så här, mer eller mindre, men jag minns i alla fall en tid då åtminstone vänstern och den gröna rörelsen vågade tala om global politik. Runt millennieskiftet växte sig Attac-rörelsen, som pratade om internationella frågor som en global valutaskatt och skuldavskrivningar för fattiga länder, stor. Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 samlades tiotusentals människor för att demonstrera mot USA:s dåvarande president George W Bush, mot nyliberalismen och mot EU.
I dag talar Vänsterpartiet mest om Sverigepriser på el och om industriomställning och verkar, precis som flera andra partier, drömma sig tillbaka till någon slags folkhemsidyll där staten tar hand om alla problem. Även Miljöpartiet saknar till stor del det internationella perspektivet.
Ska vi kunna vända den här utvecklingen som drar fram nu måste vi våga drömma större och vi måste se att Sverige inte är någon ö utan en del av världen. Samtidigt som vi tänker globalt måste vi också agera lokalt. Vi måste börja där vi står; odla vår egen mat, skapa bytesmarknader, cykla istället för att ta bilen, välkomna främlingar med ett leende. Vi ska göra det, inte bara för att det är bästa för oss själva och för de runt omkring oss, utan också för att det är det allra bästa för hela planeten.
Det finns förstås en risk när man bara handlar i sitt närområde att man sluter sig, att man glömmer resten av världen, och kanske är det det som är på väg att hända i Sverige. Därför är det viktigt att vi fortsätter att resa, men att vi gör det på hållbara sätt. Men resor behöver inte bara ske fysiskt – att läsa ett resereportage, att chatta med någon på andra sidan jorden eller att ta del av internationella medier kan ofta ge insikter som man inte skulle ha fått på en vanlig semesterresa.
Det viktiga är insikten om att allt hänger ihop. Att det vi gör här påverkar resten av världen och vice versa och att vi alla som delar livet på den här planeten har ett ansvar för varandra. Visst vore det bekvämt om vi kunde bygga en mur runt hela Sverige och stänga ute klimatförändringarna och alla människor som är på flykt – men världen fungerar inte så. Problemen blir inte mindre för att vi inte ser dem, tvärtom. Den som vill förändra världen brukar kallas för naiv, men naiv är bara den som inte förstår att allt vi gör påverkar och förändrar världen. Det vi kan välja är om vi vill förändra den i en positiv eller negativ riktning.
Vi har två val nu, antingen fortsätter vi att köra med skygglappar och händerna för öronen rakt mot undergången. Eller så trycker vi på bromsen, tar tag i ratten och styr mot en bättre värld.
Att partiet Nyans inte tog sig in i riksdagen, och förhoppningsvis inte heller i några kommuner.
Rasister som känner vind i seglen efter SD:s framgångar och skriker åt migranter att de snart kommer köras ut ur landet.
